Skrivtankar

När jag är och hälsar på min mamma i hennes inrökta lägenhet full av böcker, tidningsklipp, kartor, trädrötter och fågelvingar, så faller min blick ibland på den lilla bok som aldrig finns längre bort än en meter från hennes hand - en liten luggsliten anteckningsbok i alternativ stil. En sån inbunden med stora grågröna blad av någon sort. Den är tummad, vikt och fullklottrad med tankar och minnen. Den sjuttinåntingonde i raden. Mamma skriver sig genom livet, med hjälp av almanackor, anteckningsböcker och brev. Ibland tänker jag att jag kommer att behöva minst ett år att läsa igenom allt när hon dött. Blandade känslor inför det. Men den dagen jag vill veta mer om hur hon tänker/tänkte, kommer jag ha en rik skatt att ösa kunskaper ur.

Än jag själv då? Som också skriver mig genom livet? Vem kommer att kunna läsa mina tankar mitt i livet, närsomhelst i livet, om 60 år?

Först skrev jag tonårsdagbok, om kärlek, om träffar i hemlighet, om finniga pojkar på bussar, oåtkomliga. Sen skrev jag arga samtalsterapeutiska dagböcker om livet med min första man, och kärleken till mitt första barn. Många kapitel. Sen skrev jag dagbok till min nästa man, som jag gav honom som ett första tecken på att jag ville satsa på ett liv med honom. Jag skrev om honom, för honom, om oss. Sen köpte vi vår första dator.



Kom just ihåg en särskilt produktiv tid av mitt skrivande. 26 år, gravid för andra gången, outbildad och arbetslös men i arbetsmarknadens åtgärdsprogram. Foglossning och plastmamma. Arg och besviken och full av längtan efter tillhörighet skrev jag sida upp och sida ner. Oftast blev det lyrik. Oftast började jag som nu, i en samtalande ton, men snart blev känslorna så komplicerade att återge i begriplig ordföljd att endast lyriken återstod. En fullständigt oskolad sådan. Jag minns den där första datorn, en hopplöst långsam burk, men då den bästa som fanns att köpa. Jag skrev och skrev, tangenterna var så lätta, så inbjudande. Och jag sparade vackert allt jag producerade, för framtiden. På floppydisketter.. Jag minns en fras:

"Som vågor kommer frågor
alltid så fel
bortanför dagens förmågor
och imorgon
kanske jag känner mig hel"



Och var i h-e finns de disketterna nu? I vilken flyttkartong, vilket kuvert, vilken mapp? Och OM jag mot förmodan skulle hitta dem någon gång, har jag i den dunkla framtiden tillgång till en floppydiskettstation så att jag kan öppna mina skrivna filer?

Numera sparas allt jag skriver på denna blogg, eller i min nuvarande dator, eller på ett 16GB fickminne. Helt rätt just nu, men sen? Hur ser lagringsmedierna ut om 10 år? Var spar jag mina skrivna ord då? Vem kommer att kunna lista ut i vilken tid jag skrev vad och sparade det på vilket sätt? Orkar någon bry sig då?

Jag är nog den sista generationen som kommer att njuta av mina föräldrars skriftliga anteckningar...

Gråa hår, och 16 år.

Jag vågar inte ta av handduken ännu. Misstänker att färgen, "pärlblond", greppade tag om mina gråa hårstån med en oanad frenesi. Brunt, minst, blev det nog. Suck.
Det är faktiskt digitaliseringstidens fel. Hade jag inte haft en digitalkamera, hade Mirja aldrig fått knäppa 500 bilder i veckan (400 på sig själv). Då hade hon inte roat sig med att terrorfota mig i närbild, med blixt, utan blixt, med ful min och med tappra försök att se ut som någon. Resultaten är alltid lika nedslående (borde skicka henne på en fotokurs). Och avslöjande. Det var länge sen nån sa att jag ser så himla ung ut, och det kan jag så småningom förstå. Tack vare digitalbilderna i miljoners pixlars upplösning... Man kan zooma in allra minsta rynkans hela bredd och mäta djupet på pormaskarna.

Fåfäng som jag då trots allt en smula ändå kan sägas vara, slet jag åt mig billig hårfärg på min tjurrusning genom Rusta i Nordby (skulle bara köpa micro). Det fanns tre nyanser att välja mellan, jag valde den som svenska folket, enligt den käcka etiketten, hade valt till "årets blond". (varför varför varför varför???)
Japp. Så då sitter jag nu här, och ångrar mig med handduken stramt virat runt skallen. När jag kunde ha bakat rabarberpaj åt 16åriga Lukas istället, som den sanna gråhåriga mamman jag ändå är.
Lukas var inte lätt att väcka idag, trots att vi stod 5 personer och sjöng så det ekade i hans sovrum. Men har man jobbat natt så sover man gott. Till slut trängde dock hurraropen in i hans medvetande och han tog sig an dagen med ett stort leende. det är alltid lika roligt, för han ler minsann inte ofta så det stör. Nu är han 16, men ser äldre ut, verkar äldre, är klokare.


Så olika det är. När jag själv var 16 såg jag ut som 13 men kände mig som 30. När jag var 30 såg jag ut som 16 och kände mig som 23. När jag var 39 såg hoppades jag att jag såg ut som 35 och betedde mig som 18. Idag ser jag ut som 43 och känner mig som 43. Kanske hamnade rätt till slut. hoppas Lukas gör det också. Synd om han ska vara äldre när han är äldre. Då är det kanske bättre att vara ung i sinnet åminstone.



Det var ett himla babblande.

(Himla stavas med ett m. Väldigt irriterande att så många människor dubbeltecknar ord såsom samla, gamla, vimla. Ser ju inte klokt ut - himmla, sammla, gammla)(Varför bryr jag mig? För att jag är invandrare, och trodde det var jätteviktigt att kunna rätt när jag var 12?)

Hur som helst blev dagen fin. Det kom folk från gammalt håll, från nära håll och med hjärtan på rätta stället. Tårtan räckte och Lukas fick de störtsa jordgubbarna, och slapp städa sitt rum. Födelsedag är födelsedag. Finaste gästen idag hette Lova den bedårande och hon är ett eget kapitel som får skrivas en annan gång. Det hamnar bara en massa tårar på tangenterna annars. Inte lätt att sätta ord på stora saker.

Om några minuter är mitt batteri urladdat, alltså får jag ge mig härmed, mors!

Smartcat

Lilla bästa gulliga kattungen Flisan som flyttade till Siv häromdagen har lärt de stora katterna i huset ett Mycket Bra Knep: När man vill in eller ut, så krafsar man enträget, hårt och frenetiskt på dörren. Gärna få in klorna emellan dörren och karmen, så att det riktigt gnisslar om aktionen. Katter vill oftast in eller ut: Just när man lagt sig. Just när man somnat. Just när man vill somna om eftersom klockan bara är halv fem på morgonen.
Mannen tycker inte om katter, i alla fall inte katter som skriker efter mat, katter som vill in och i alla fall inte katter i sängen. Han säger att de sprider fästingar och annat hemskt. Jag tycker om katter i sängen. De är gosiga, varma, surrande trivselmaskiner.
Igårkväll ville Maja in. I sovrummet. Just när vi lagt oss. Vi diskuterade fästingar medan klorna frenetiskt försökte borra upp ett krypstort hål i dörrspringan. Hon gav sig inte, men vi stod pall medan kallsvetten bröt ut i nacken. Jag vill ju visa min goda vilja åtminstone ibland för mannen.
Dottern däremot hörde klornas ljudkaskader en hel våning ner. Så hon skulle ju hjälpa och rädda den stackars Missekissekatten och släppte in henne med ett godnattrop till oss som bonus. Maja störtade in som en kanonkula och la sig belåtet surrande intill mitt ansikte. Jag hade mycket roligt åt det hela. Inte mannen, men han klev inte upp för att slänga ut den ömhetstörstande katten i alla fall. Hon sov mellan oss hela natten.

Gungfly

Ibland är livet som att skjutas rakt ut i det okända. Med katapultfart.
Man kan inte göra mycket annat än att försöka flaxa med armarna och hålla balansen. Och försöka passa på att njuta av den förbiflygande utsikten.
Och försöka förbereda sig för någon slags landning.
Jag är lätt förvirrad och vet inte vad jag ska tro.
Kramar till alla.

En annan sida av varat

Skit när äldste sonen åker, skit när man har en helt totalt fullständigt energilös helg, skit när pengarna är slut, skit när man är otrevlig, dryg, elak och småsint, skit när man är sunkig men inte ids duscha, skit när bröllopet och kärleken på TV är så vackert att man bara påminns om ens egna usla låtsasliv, skit när man saknar lillkatten fastän man vet att hon hamnat på bästa önskekattstället nånsinn, skit att man bestämt att man ska jobba några timmar i helgen och spart det till sist och att man då missar hemgjord pizza och finaste lillbäbisen med familjen, skit att man aldrig hinner vara med dottern och pyssla med hästarna, skit att man lovar och lovar och aldrig lyckas hålla något, skit att hela golvet är täckt av hundhår,skit att man inte känner igen personen i spegeln, skit att man inte längtar, skit att man ska åka hemifrån två veckor snart när man bara vill ligga och sura i soffan, skit att inte vet vad man ska säga när hela (mans)-familjen runt frukostbordet snackar kul skämt om kvinnor, skit att man alltid är så pretto och intellektuell och aldrig kan skoja tillbaka, skit att man inte ropar hej till mamma på byn när man ändå bara är 50 m ifrån och inte hejat på flera dar, skit att man måste avsluta denna tirad för nu ska det jobbas. Skit att varje månad behöva känna såhär.

Senaste veckornas outfit

Sista månaden på skolterminen går bara att beskriva med ett enda ord:

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRGGGGGGHHHHHHHHH!

Krigsmålad, klädd för alla väder, det vill säga både stilfullt avslappnat genomtänkt men ändå med viss stramhet (det stramar runt midjan så därför stora skjortor!. Man ska kunna gå, springa, cykla och hålla värmen/kylan i samtliga lägen. Man ska kunna uttrycka samtliga sinnestillstånd med klädseln samtidigt som man ska skapa en allmänt seriös framtoning.

Varför?

Jo jag har satt betyg, suttit i möten i snitt 8 timmar i veckan, sorterat papper, tappat tråden, letat svar, druckit litervis med kaffe, givit upp hoppet, tagit nya tag, skrattat mig skev och päst ikapp med ungdomarna. Jag har tänkt strukturerat, kavat, konkret och systematiskt. Med insikt, humor, förlåtelse och ilska. Jag har varit före, bakom flötet och uppgiven. Dessutom har jag kommit igen. Det kräver sin kvinna från 8 till 5. Sen har jag kommit hem.



Där sitter tonåringar vid datorer medan katterna kissar på sig och disken kryper ut från diskhon, och då är det bara att gå igång igen. Och så ska det planeras, städas, struktureras och byggas. Bäras, tömmas, sättas upp och tas fram. Tänka långsiktigt, kortsiktigt, upphöjande, framtvingande. Kniven på strupen men seize the day. Vin och skruvmejsel, IKEA på nätet, äta pulvermos och glömma plånboken. Hundbajs på gräsmattan och stupa i säng.



Häromdagen hjälpte dom till, både med ditt och datt. Det är nämeligen intet ont i de väna varelserna. Men de lyssnar en smula illa. Ordern att ta med en bärkasse (inhandlad för 10 kr speciellt för det miljövänliga ändamålet) hörsammades ingalunda, däremot de mobiltelefonlevererade hoten om repressalier utomifallatt de skulle drista sig till att köpa plastkassar. I sann entreprenöriell anda löste de problemet:




Just nu: i väntan på två sängar. De ska levereras med lastbil, lokalt inhandlade (känns megabra), och mannen är på Lord Nelson och kanske köper soffa.
Om en dryg vecka kommer våra söta hyresgäster och flyttar in i källaren. Och på lördag kommer den efterlängtade största sonen, och snart kanske man får träffa nyaste familjemedlemmen som föddes iförrgår :). Livet är för bra.

En cyberpuss till alla som hänger i och kan skratta åt allt.