Där är ni ju äntligen!

Vad härligt att ni äntligen ville komma fram.
Som jag har längtat efter er.
Puss på er finingar.
Vi ska nog trivas ihop.
:-)

(leran kommer från Veddö strand och har legat till sig sedan i höstas i mitt köksskåp)

Nostalgi, förundran och framtidstro

Gick in på Facebook för att kolla vilket datum jag köpte lilla Perlanbåten. Hamnade i en nostalgivåg utan dess like och tittade igenom hela flödet för 2013.
Herregud. 2013 - vilket omvälvande år! Det är ju redan 2 år sen! Känns som nyss, igår, som nu. Allt som hände då, det känns så nära, och jag blir alldeles yr av igenkänning, glädje, ömhet. Lilla valp-Tess som kom in i våra liv. Lukas som tog studenten. Utflykter på havet med familjen. Så mycket underbara minnen.
Men jag minns också det där strypgreppet av inre tomhet - vetskapen om att min och Michaels relation i sin dåvarande form hade hamnat vid slutstationen. Det skrev jag inget om på Facebook. Knappt här på bloggen heller. Men jag minns känslan. Så bottenlöst sorgligt. Vad rädd jag var att släppa taget.

Det är fascinerande att få syn på vidden av en relation så här i backspegeln. Hur så många år tillsammans får en att växa ihop. Oavsett om relationen är frisk eller inte. Mina dryga 22 år med Michael, med familjen, har präglat mig på djupet, och jag vill aldrig vara utan det. Jag njuter nu oerhört av att allt jag fick vara med om, även det jobbiga.

Det har alltså gått två år, sedan mitt liv påbörjade sin förvandling. Vad har hänt på de två åren? Tja jag ju flyttat, jobbat så mycket så jag blivit fullständigt utmattad, sjukskriven på heltid, jag går på min fantastiska utbildning och så umgås jag ju med en ny vän i livet som jag är så glad i. Jag har börjat fotografera, lärt mig segla, vi har avslutat hästepoken, Kelliehunden har flyttat till pappa på nästanheltid, och Mirja och Anders till Göteborg. Allt detta påverkar mig så klart. Men huvudspåret är jag. Nu handlar min vardag om mig, bara mig, för vardagarna är inte fyllda med andras behov. Jag liksom sugs baklänges in i mig själv, och upptäcker ett nytt universum.

Jag flyter omkring i ett ingenmansland. Jag är mellan larv och fjäril, inlåst inne i puppan. Jag vet om att jag förvandlas, men inte riktigt till vad. Alla gamla sanningar jag skaffat genom livet fungerar inte längre. Nya lagar håller på att skapas.

Hur ska jag bo, hur vill jag leva? Vad vill jag jobba med, vad kan jag jobba med? När blir jag frisk, kan jag bli frisk? Vad är det att vara frisk? Hur formar jag relationerna nu, när jag inte längre bor i den lilla kärnfamiljen - till mina barn, mina föräldrar, vänner, min exman, nya människor? Vad ska relationerna bygga på? Mina behov, andras behov? Hur gör man villkorslös kärlek, på riktigt?

Det är så spännande. I takt med att jag, tvingad eller av eget initiativ, kapar den ena säkerhetssymbolen efter den andra blir livet hela tiden lite enklare på något sätt. Börjar så smått känna hur det känns när trygghet inte ligger i materiella ting, fasta strukturer eller behov av andras bekräftelse. Min trygghet vaknar när jag vilar i mig själv, och säger till människor jag tycker om att jag tycker om dem.

För varje dag jag lyckas med detta "lilla enkla" så fylls jag av kärlek och tacksamhet. Klyschigt, visst? Men ändå :-)!

Stoppa världen, jag har fått nog

Jet-laggad något så ända in i bänken efter fyra dygns tyst retreat. Känns inte helt tillfredsställande att återvända till "civilisationen"...

All den här tiden jag har. Den får mig att tänka. Känna.
Hur vill jag ha det, nu, efter "väggen"? Hur vill jag leva mitt liv? Hur kan jag leva mitt liv? Hur kan jag bidra till ett samhälle på ett för mig meningsfullt sätt? På ett sätt som får mig att "hålla"?

Det finns flera anledningar till mitt tillstånd av utmattning. De som är lättast att identifiera är så klart ökad arbetsbelastning samt flera omorganisationer i rad på mitt jobb, i kombination med min personlighetstyp (högkänslig och högpresterande).

Men det finns annat som tagit hårt på mig genom åren, som är svårare att sätta ord på. Ska dock försöka.

Ett exempel är min stigande olust inför hur samhällssystemet utvecklat sig under de senaste decennierna. Marknadskrafter som styr allt. Politik som utformas efter pengar och väljarsiffror istället för värdegrund och ideal. Regelverk som är så krångliga att de stryper vanlig enkel humanism. Det är som om det inte längre finns plats för oss människor att vara människor i det komplicerade samhällssystemet vi lever i.

Det finns tusen exempel på allt som är så tröttsamt tokigt.

Jag ska kanske inte gå in på tusen exempel, men kommer ni ihåg de där frågorna man ställde sig som barn? Som de vuxna aldrig riktigt kunde svara på? Typ: Varför skickar vi inte mat till de svältande barnen i Afrika? Varför måste vissa jobba så mycket jämnt när andra inte behöver det? Varför förgiftar soporna allt? Varför måste de borra efter olja i Arktis? Varför måste man ha märkeskläder? Varför sprutas det gift på maten? Varför dödar vuxna andra levande varelser? Varför är de inte snälla mot djuren i köttfabrikerna?

Länge trodde jag, medan jag växte upp, att det fanns vettiga förklaringar. Länge trodde jag att alla människor på jordklotet Innerst Inne Vill Väl, men att vissa bara är lite dumma ibland.

Men idag har jag fattat att vansinnet fortsätter, ja till och med ökar, trots att så många redan har så mycket insikter. Det gör mig arg. Det finns en gigantisk hake någonstans.

Haken är kanske att vi bombarderas med ideal och verklighetsberättelser som får oss att helt missa poängen? Vi luras att springa i ekorrhjulet och hinner inte stanna upp och ställa frågan: men hallå, är det här rimligt?

Är det rimligt att jag betalar 500 kr i tilläggsavgift för att jag var två veckor sen med att betala trängselskattavgiften? Är det rimligt att det är mitt ansvar att noggrant kontrollera att maten/prylarna jag köper i affären inte är fulla med kemikalier som gör mig och min familj sjuk? Är det rimligt att bankerna minskar sin service, ökar sina avgifter och mångdubblar sina vinster till sina ägare?  Är det rimligt att köttet jag köper idag är billigare nu än förr? Är det rimligt att barn och unga idag ska studera längre än någonsin förut, och lära sig mer än någonsin förut och ändå inte kunna få jobb sedan? Än mindre vara känslomässigt utrustade för vår föränderliga samtid? Är det rimligt att flygresor är billigare än att ta tåget? Är det rimligt att alla lockas sträva efter att leva som kungligheter? Att reklam är tillåtet precis överallt men inte graffity? Är det rimligt att vilja ha en ny mobil varje år, för att andra har det och för att det är "billigt"? Är det rimligt att allt styrs av mantrat om evig tillväxt? Är det rimligt att vissa "okända" makthavare tillåts orsaka så stora krig att hela folkmassor drivs på flykt, så att det uppstår motsättningar mellan folkslag? När teknik/spioneri/maktapparater nuförtiden utom all tvivel har fullständig kontroll på vad som sker i varje vrå på jordklotet? Är det rimligt att så många svälter/dödas/skövlas/utnyttjas på planeten när vi (den intelligenta Homo Sapiens) har så mycket erfarenhet och kunskap att det inte borde behöva ske?

Haken.... Jag kan inte svara på hur den ser ut, exakt. Vem eller vad eller varför. Jag vet bara att jag inte vill spela med i spelet längre. Jag vill inte bidra till det där vansinniga ekorrhjulet mer. Jag vill hoppa av, men inte bli en outcast. Jag vill kunna leva i mitt samhälle, som en del av en sund gemenskap utan att vara en slav i samhället.

Bo i en liten lagom energisnål bostad utan dyra banklån. Ha tillgång till mark så jag tillsammans med andra kan odla bra mat. Skapa lokala samarbetslösningar kring allt som har med livet att göra.
Slippa lägga energi på att misstänksamt hålla koll på att jag inte blir lurad av ännu ett bolag som går över lik för att öka omsättningen. Slippa lägga all min energi och skaparkraft på ett jobb som suger musten ur mig så jag inte orkar vara en reflekterande, kärleksfull och kreativ människa under mina lediga timmar. Jobba med sådant som stärker mig, och andra.

Vissa dagar är jag kraftfull, hoppfull och full av idéer. Andra dagar är jag otroligt orkeslös, förvirrad och nedstämd. Men jag har tid att tänka, reflektera, inse - att jag kan bidra till att förändra samhället. Om inte annat genom att sluta spela med i vansinnet. Våga öppna munnen och ropa högt varje gång kejsaren är naken. Till att börja med.

Och ordna min tillvaro så att jag inte måste tjäna massor av pengar för att ha råd att bo.

Och sedan, när orken återvänt, ska jag bidra till att bygga det samhälle jag vill leva i.

Ett skrattande, dansande, litet och jättegammalt träd

Hjälp jag är visst en eremit

Okej, nu har jag varit totalt bortkopplad i tre dygn. Okej, nu borde jag längta till civilisationen.
Men det gör jag inte. Jag kollar endast fejsboken en snabbis ikväll och publicerar ett blogginlägg.
Det är lagom socialt :-)

Jag stannar på ön i några dagar till. Och är nedkopplad, bortkopplad, avkopplad.

Det är outsägligt skönt att vara här, helt ensam, fast jag har ju Tess förstås. Jag vaknar, går ut och sätter mig en timme och lyssnar till morgonkonserten som fåglarna bjuder på. Ägnar dagarna åt låååånga och långsamma promenader. Skrotar också runt knuten och krattar, knipsar grenar, räfsar och grejar. Då och då fixar jag till lite enkel mat, potatis och sill eller gröt med lingon. Bär sedan ut på en bricka att äta.

Så fort jag är inomhus mal tankarna igång, och får jag framtidsstress (vad ska det bli, hur ska det gå, hur ska jag tjäna pengar, bo, planera, tänka...).
Så snart jag är utomhus lugnar sinnena ner sig. Så jag är utomhus mesta delen av tiden.
Naturen tar hand om mig.
Jag blir lugn, glad, hittar på saker att greja med, får lust att gå nya strövtåg.
Får massor med insikter. Känner fullständig tillit. Känner mig kapabel och duglig.
Oj vilken gåva....

Kan varmt rekommendera ett tyst tillbakadragande!