Rhodos III

Epta piges, måndag

En tur till de sju källorna hann vi med första dagen på plats. Efter att ha sovit länge kom vi oss iväg framåt lunch. Hyrde en bil och tutade söderut. Vägarna är halvsulade, skulle man kunna uttrycka saken. Grus, ogräs, halvfärdigt. Sedan 10-20 år verkar det som. Men man tar sig fram vilket ju är det viktigaste.

På plats väntade hetta, påfåglar och en lång tunnel genom berget där man leder vatten. Vi beväpnade oss med iPhonelampan tänd och äntrade den mörka smala tunneln. Det var häftigt. Skvalp runt fötterna och akta huvudet.
Landskapet fascinerade. Sen ett stopp och dopp vid en sandstrand. För annars dör man av värmeslag.

På kvällen grillade vi på vår tjusiga bakgård. Efter tre olika flaskor med något slags innehåll liknande tändvätska, fick vi fart på grillkolen. Halv tio åt vi. Då var det mörkt, myggen anföll, och vi somnade nästan i maten. Men allt kändes fånigt trevligt.

Bilder kommer senare. De togs med annan kamera.

Rhodos II

Första dygnet i Faliraki

Framme. Nu tänker jag riktigt grotta ner mig i min glaset-är-definitivt-halvfullt-sida.
Sparar gulligullet och lyckofaktorerna till en mer lämplig dag.

Faliraki beskrivs som en turistmagnet. Ett ställe där det är fest. Där tavernorna ligger som ett radband. Ungdomarnas självklara partyställe. Jag måste erkänna att jag var en smula bekymrad när jag bokade det flotta lägenhetshotellet online. Bara det inte är dunkadunka hela nätterna, tänkte jag.

Verkligheten:
80% av det som en gång var en pulserande turistby är stängt, förfallet och rasfärdigt.
Gatorna, fikaställena och hyr-din-bil-här är igenbommade och i ett skick av pågående pulvrisering. Jag tänkte omedelbart och helt osökt på ett märkligt Liseberg i Tjeckien där vi var för några år sedan - en gång storslaget men totalt förfallet, igenbommat och redigt övervuxet. Som av en slump sökte sig mina tankar dit när vi kryssade runt i Faliraki.

Vi blev hämtade vid flygplatsen av trevliga George som äger stället vi bor på. Han körde oss i en hisnande hastighet över skitkassa vägar hoppetihopp till biluthyraren. Jättebilligt! Men vi avböjde och sa vi ville avvakta en smula. Svisch vidare mot slutdestinationen- som visade sig vara en byggarbetsplats. Vi visades in till en fräsch lägenhet. Runtom var det halvfärdigt. Jag kände inte igen mig från bilderna på nätet. George var översvallande gästfri och trevlig och det kändes helt ok trots allt. Har man varit vaken sen tre på morgonen och lidit av social fobi hela förmiddagen (lämnar timmen med folksamlingsångest à fem fullpackade flygplan ska hämta sina väskor på felanvisade rullband i 40gradersvärmeminst därhän) så vill man bara fokusera på att njuta av det faktum att man kommit fram helskinnad.

Första intrycket var alltså helt ok. Först efterhand började vi upptäcka bristerna.
Inget WiFi (aaargh hur ska det GÅ??) Kackerlackor. Inga rengöringsgrejer. Inga lampor vid sängen. En kudde för lite. Inga extratäcken. Ingen diskbänksplopp. Ingen sop, ingen diskborste, inga trasor. Inga lås på toaletterna, inga eluttag där man vill ha dem.
Men: air condition i båda sovrummen, jacuzzi på uteplatsen, nykalkade ytor, flashiga tavlor, två kylskåp, två vattenkokare och en sprillans ny Musse Pigg smörgåsgrill.

Udda! Men vi vänjer oss.

Rhodos I

Sitter här. Har suttit här i snart tre timmar.
På planet fullt med svenskar på väg till solparadiset.
Det är lite äckligt. Alla mina fördomar besannas.
Jag borde inte klaga. Researrangören gör sitt bästa att fila av de fula kanterna.
Maten var riktigt bra. Personalen är professionell och trevlig. Hela tiden.
Det visas film, det säljs dryck, skraplotter, leksaker och taxfree sprit som man får först när man är på väg av planet.
Men det hjälps inte.
Det är äckligt ändå. Alla klyschor på plats.
Griniga småbarn. Jättefulla ungvuxna med mjukisbyxor. Pensionärer med fet pension.

Jag blir sparkad i ryggen av en treåring halva vägen. Tills jag säger till. Mamman bryr sig inte nämnvärt.
Det luktar sprit från andra sidan gången. De svepte 4 öl under flygningen och hade laddat redan innan.
Mina hörlurar är på högsta volym men kan inte överrösta det konstanta gnället från treåringen och hans något äldre, något mindre gnälliga bror snett framför. Hans föräldrar har änglars tålamod, bjuder på godis, läsk och actionLego. Det gör inte gnället mindre.
Upptäckt: ingen av småbarnsfamiljerna har med sig böcker eller ritblock till sina barn. Däremot plastleksaker, dataspel och godis.

Det luktar inte helt gott nu en timme efter maten. Kanske har det att göra med att dryga 220 pers delar på 4 toaletter.
Jag håller mig.

Det visas reklam, information och långfilm på små skärmar som fällts ned från taket med fyra sittraders mellanrum. Men just där vi sitter är visst två skärmar ur funktion. Vi ser inte. Det gör inget. Kvarteret Skatan är inte riktigt min genre.

I mina för klena lurar strömmar klassisk musik. Jag ser ut genom fönstret och undrar vilka bergskedjor vi flyger över. Bläddrar i infokatalogen för svar. Men tji- endast taxfreereklam, och en uppmaning att förboka en bättre sittplats för några hundringar är vad jag förkovras med.

Jag som trodde det skulle finnas en och annan kartbild, flygrutter, teknisk information om planet.

Men som passagerare på denna flight är jag inget annat än en mjölkko. Jag förväntas inte vara kunskapstörstig. Jag ska underhållas och milt lockas att shoppa loss.

Tyvärr får det motsatt effekt på mig. Avsmak. Och jag känner mig plötsligt så himla äckligt fisförnämt bitter och förmer.

Om åtminstone föräldrarna hade haft med sig böcker och läst högt för sina små rastlösa barn.

Nu känns allt bara torftigt.

Pirr!

Idag bubblar det i magen och bröstet och huvudet. Upp klockan tre imorgon bitti. Mycket som skulle fixas idag.

Packa, planera, städa, organisera.

Mest kring djuren. Katterna ska få mat av Erland som bor i källarlägenheten. Skaffade en kattlåda som extra backup ifall de skulle bli instängda för länge av misstag.

Hästarna får vi hjälp med av Sofie, tjejen som just har köpt häst och har den i samma stall där våra står. Vilken tur! Inte så enkelt annars att pussla ihop folk som vill släppa in och ut, mocka och bära vatten och hö....

Kellie då. Mitt hjärtegryn. Hon ska få bo hos Catharina, som hon gillar. Men det är ju första gången hon blir bortlämnad och dessutom är det prick ett år sedan hon kom till oss.
Hjärtat är en fånig muskel som dallrar vid dessa tankar...
Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Men det känns mycket konstigt att åka från henne...

Idag gick vi en låååång promenad. Och hon badade i skogspölarna. :)

Imorgon flyger vi till svenskarnas favoritsemesterö. Rhodos. Konstigt. Men ska bli så kul att göra något som barnen jublar åt.

Paus

Kroppen har sagt ifrån. Tryck över bröstet, vaknar av jobbplanering varje natt, hjärnan funkar inte efter kl 14 på vardagarna och på helgerna är jag helt död.

Sjukskriven halvtid, en månad.

Jag har känt det komma. Försökte dra ner på arbetsintensitet och driv redan före jul. Sa ifrån på jobbet i februari. Bokade en till och med en resa till Rhodos med familjen för att ha något annat att se fram emot. För att bryta den nedåtgående spiralen. Fick lättnader i schemat för några veckor sedan. Slapp några uppdrag.

Men stressen har satt sig. Hjärtklappning, ilningar, huvudvärk. Varje dag, natt.

Jahapp.

Inte mycket mer att säga om det. Inte just nu. Fast det surrar och morrar underifrån.

Imorgon packar vi. Söndagmorgon klockan 07:00 lyfter planet mot Rhodos.
Jag hoppas på en paus. En omstart av systemet. Energisystemet.

Håller tummarna.

Dårskilds högar

På väg hem från pappa kollade jag via appen Geocaching om det fanns några cacher i trakterna. Det kan bli så, att man får utochtraskainaturenimpulser när den första soldränkta vårdagen drabbar en.
Och visst, vid Dårskilds högar skulle det ligga en.

Dårskilds högar är för mig min mamma. Varje gång jag hör eller ser namnet så tänker jag på henne. Minns inte hur länge sedan det var hennes intresse för fornlämningar i Skeetrakten vaknade. Men minns att hon en dag till slut lyckats få med mig i skogen för att visa "en fantastisk plats, helt fylld av glömda domarringar, en magisk plats som var så viktig att hela sex gårdar hade var sin flik mark in mot mitten!". Hennes entusiasm gick inte att ta miste på. Vi traskade in i övervuxen skog och mamma skuttade från sten till sten hojtandes "ser du?!"

Själv var jag väl så där lagom imponerad, sådär som dotter. Jaja mamma, ok rätt kul. Hon viftade med armarna, talade om kraften som strålade från platsen och var upprörd över att den inte var offentligt framlyft, med parkering, informationstavlor och promenadstig så som andra fornminnesplatser. Hon skulle minsann! Jaja tänkte jag. Lycka till.

Jag vet inte exakt vilka processer som sattes igång av vem, men jag vet att när mamma är engagerad så räds hon inte att kontakta självaste påven om det skulle behövas. Hon kanske inte lyckas få kontakt med just påven men under försöken får många upp ögonen för vad saken gäller. Fler engagerar sig.

När jag nu, många många år senare, för andra gången i mitt liv rullade fram grusvägen mot Dårskilds högar så möts jag av en skylt som visar var bussar kan parkera. (Ok, endast en extremt liten buss får plats, men det ser ändå rätt imponerande ut med en busskylt).
Ställer bilen och så traskar jag och SkuttKellie iväg. Platsen har förvandlats. Röjd och öppen och ljus visar den stolt upp rösena, ringarna, gravarna. Magiskt, vackert och imponerande. Fikabord, flera infotavlor, promenadslingor. Jag leds runt och reser bakåt i tiden. Solen dränker oss. Kellie överlyckligt skuttande upp och ner över kullarna. Hon älskar forntida gravhögar :)
Cachen hittade vi lätt.

Två timmar senare är jag tillbaka vid bilen. Imponerad, upplyst och glad. Undrandes hur mycket mamma hade med det hela att göra...

Kraftgång

Jag har skaffat en app. Den heter Healthy Heroes, den är barnsligt rolig, och den får mig att vilja röra mig liiiite oftare. Appen ger mig poäng så fort jag gör något, och jag levlar upp, får highfives från främlingar och vänner och extrapoints när det är dåligt väder eller när jag samkör med en kompis.
Appen är såpass ny, att när jag hade powerwalkat med ponnierna i skogen och lagt upp en bild så fick jag kommentaren "coolt!" - av självaste app-skaparen himself. Det kändes stort :).
Eftersom jag varken gymmar, joggar eller kör lagsporter, utan oftast bara är ute och traskar med diverse fyrfotingar, så kan jag bara välja "powerwalk" som passande aktivitet bland alla träningsvarianter i appen. Men anglifieringen av det svenska språket måste motverkas, så från och med nu kommer jag enbart att kalla det för "kraftgång". för hur låter det egentligen - "vi var ute och powerwalkade idag"... nej eller hur!
Idag var det således dags för en stärkande kraftgång igen. Jag fick med mig Mirja också, vilket borde gett dubbla poäng, men eftersom hennes mobil (innehållande samma HHapp) är på lagning, så fick jag nöja mig med egna poäng. Vi hade med oss Kellie och Esmis, Julia fick inte följa med för hon har ont i benet.
Esmis och Kellie är kamouflagefärgade så här års. Gömmer de sig bakom en buske eller i ett skogsbryn kan ingen hitta dem..... Man kan tro de är syskon, för färgen på deras päls är verkligen helt i samma ton - beige nyanser med svarta inslag.
Så gav vi oss av, Esmis i grimskaft till att börja med, men när vi kommit in en bit i skogen släppte vi henne. Hon är som en hund, följer efter, stannar när man visslar. Mirja brukar gömma sig för henne ibland, då springer hon som en tok tills hon hittat Mirja bakom ett träd. Så vi var lugna, och hittade nya fina stigar i skogen. Kom ut på fälten, gick den långa omvägen. Plötsligt ville Esmis rulla sig. Vinterpälsen är varm, hon var svettig efter marschen i uppförsbacken (kraftgång, ni vet). Så hon rullade sig, flera gånger, medan Kellie lyckligt gläfste runt runt. Och vips hade Esmis fått sprall i benen och rusade i förväg i full galopp. Mirja visslade, galopptrummandet tystnade, vi gömde oss bakom ett träd, och där kom Esmis tillbaka i full fart. Stannade till, fnös (Kellie gläfste och sprang runt runt) och så, vips, galopperade Esmis tillbaka i våra spår. Och försvann.
"Hon kommer" sa Mirja övertygat.
.....
Eller?

Nej. Det gjorde hon inte. Fan hade flugit i ponnyrackaren, och vi fick kraftgå med besked, hemåt, medan vi småpratade om att hon nog stod utanför stallet och betade i lugn och ro. Eller bara flängde runt hagen för att reta sina instängda hästkompisar...
Vi var ca tre km från stallet. Vi hoppades innerligt att inga joggare, cyklister, ryttare eller mopeder var ute på grusvägarna just i den stunden. Vad ska folk tro, vad ska de tänka, när det kommer en skitglad herrelös racerponny, endast iklädd grimma, med bredsladd i gruskurvorna? De får kasta sig handlöst i dikesgrenen....
När vi kommit en bit upp på krönet, som blickar ut över Kärrafälten, såg vi den lilla loppan, ystert spankulerandes på fältet. Mirja visslade och skrek. Hon höjde huvudet och såg extremt glad ut.
En joggingtur senare möttes vi alla fyra lyckligen i korsningen. Grimskaft på denna gång, bara utifall att hon skulle få för sig.... Men ingen risk. En rejält svettig och trött ponny, som mest ville lufsa sakta bakom oss, följde fromt som ett lamm med hem.
Medan Kellie glatt skuttade framför, bakom, och framför igen.
Roligaste kraftgången på länge :)

2013 - och nu? översatt från holländskan

Här kommer en ny text, översatt från holländska, skrivet av Léonne Meiresonne, hämtat från hennes blogg:


"2013 - och nu då? (1)

I den 4: e dimensionen gäller nyckelbegreppet: Kärlek till dig Själv. Den 4: e dimensionen handlar om att uttrycka ditt kärleksfulla Jag i världen. Ditt Jag, med allt vad det innebär. Och ur denna Kärlek till dig själv föds följaktligen Kärlek till världen omkring dig, eftersom du inte kan älska din nästa mindre (eller mer) än du kan älska dig själv. Detta är en kosmisk lag.

Problemen du upplever i ditt liv nu under denna nya utveckling - denna "nya era" - kan spåras till bristen på kärlek till dig själv. Detta märks just nu i mångas liv i form av en konflikt mellan den maskulina och den feminina principen. Båda dessa lider av bristen på kärlek till sig själva. Detta uttrycker sig bara på olika sätt. Det maskulina och det feminina träffar exakt varandras svaga punkter.

Det maskulina är utåtriktat, det feminina är inåtriktat.
Brist på kärlek till sig själv genom det maskulina riktas utåt. Så alla de fördömanden det manliga har om sig själv, alla känslor som det inte får finnas, allt som inte får uttryckas men ändå finns, projiceras istället på omvärlden.
Brist på kärlek till sig själv genom det kvinnliga riktas inåt. Så det kvinnliga suger upp dessa maskulina projektioner inuti sig, och de upplevs då som en inre "sanning". Eftersom det maskulina är handlingsinriktat till naturen, och det feminina är  kontemplativt, är det logiskt att denna drivkraft sätts i rörelse av den maskulina energin.

Nu ombeds det maskulina av kärlek till sig själv (tillåter jag mig vara som jag är?) att ta ansvar för det som är hans. Nu ombeds det feminina av kärlek till sig själv (tillåter jag mig att se mig själv som jag är?) att sluta ta ansvar för det som inte är hennes. För kärlek till sig själv leder till utveckling. Men det leder till stagnation både att inte tillåta sig vara det man är, som att inte se sig som den man är. Det maskulina kan inte växa eftersom det inte tar på sig det som är hans eget, och det feminina kan inte växa eftersom det tar på sig sådant som inte är hennes. Det manliga fortsätter sitt handlande "som om inget hänt", det kvinnliga fastnar genom detta i en slags en förlamning.

Hur är balansen mellan det maskulina och det feminina inuti dig? Med vilken av dem behöver du att arbeta för att få balans mellan dem båda? Livet visar dig."

Födelsedag

Mirja fyllde sjutton år. Det var i torsdags. Eller i fredags. Svårt det där. Den 29e finns ju inte, när den inte finns. Så - någonstans där mitt emellan så fyllde hon.

Lite ovant. Första gången hon inte var hemma liksom. Sedan hon flyttade ut, i september, så har jag liksom väntat på att hon snart flyttar hem igen. För det är ju helt otänkbart att det yngsta barnet flyttar hemifrån innan mellanbarnet. Så ung. Och allt. Klart hon snart härjar runt här hemma igen. Kläder överallt och detta ständiga "mammaaaa!!! vi måste....!!!!".... Klart det blir så. Snart.

Ja, så har jag nog omedvetet tänkt på saken. Men nu så har det gått ett halvår snart och hon har inte sovit hemma en enda natt sedan hon flyttade. Och jag börjar så småningom förstå att hon faktiskt HAR flyttat hemifrån.

Så hennes födelsedag blev udda. På onsdagen tänkte jag "Oj hoppsan, fyller hon imorgon, eller fredag?", och så fick jag fundera över hur man firar någon traditionsenligt med bricka på sängen och paket, och tårta, och allt. När denne någon inte finns innanför ens väggar längre. Helt plötsligt.

På fredagsmorgonen hade vi några paket, en nybakad kladdkaka och en bukett blommor i famnen, och åkte således till den lilla lägenheten. Där kändes allt det där med födelsedagsmorgon nästan som vanligt, bortsett det faktum att hon inte låg kvar i sängen och låtsassov. Det blev en trevlig frukost, som hon och Anders fick bjuda på. Vi hade ju bara med oss kladdkakan :)

Lördagen hölls kalaset. Hemma hos oss, där är det nl tillräckligt rymligt. I sedvanlig ordning bjöds diverse nära personer. Och nästan alla hade med sig pengar, för vad annars kan man glädja en sjuttonåring med i dessa tider?

Det var mormor då. Hon gör som hon alltid brukar - hittar på något som är helt signifikant för endast henne. I detta fallet riggade upp en musikanläggning modell (mycket) äldre som skulle driva en 78-varvsskiva med musik som hon skulle dansa till. Musikanläggningen hade stuvats ner i en väska för att kunna fraktas från hennes lägenhet till vårt hus. För att göra en lång historia kort så fick undertecknad en veritabel stöt under den undersökning som följde på felsökningsprocessen som följde på bortfallet av ljud som skedde strax efter föreställningens början. Plan A sprack därmed, och mormor, iklädd eurytmidräkt för dansens skull, fick ta till plan B, och sjunga sången istället. Som för övrigt var en sång som mormorsmor Cecilia kvädat på den tiden det gjordes 78-varvsplattor. På det viset fick vi äntligen höra mormor sjunga med sin imponerade bariton, vilket inte händer ofta. Som grädde på moset fick Mirja, av mormor, också en bibel. Till. För säkerhets skull.

Jag vet ingen familj där barnen fått så många biblar av en och samma person. Jag räknar till minst 8 olika. Den senaste var imponerande stor. Det finns ett underliggande budskap i dessa gåvor, som jag inte är helt säker på har nått fram till barnen. Det behövs nog några biblar till.

För sent

Från sängen - en vanlig vardagskväll, bloggat från mobilen, som givetvis hakade upp sig.

Lägger mig för sent. Är ju jättetrött. Både på morgonen, dagen och kvällen. Varför lägger jag mig för sent. Varför. Lägger. Jag. Mig. För. Sent.

Måste vara ITboomens fel.
Garanterat.
Det kan ju inte vara mitt fel.

I övrigt en omtumlande men bra dag.

Nyss

Nyss skrev jag mitt förra blogginlägg.
Helt nyss. Typ.
Nyss satt jag i soffan och tittade på Vasaloppet
och alldeles alldeles nyss gjorde jag det igen.
Denna gången vann inte svensken, utan norsken.

Nyss var jag nyutbildad och grön.
Nyss var jag hemskt osäker på vem, vad och hur jag skulle vara.
Det var nog faktiskt helt nyligen.

Och nyss är nu, om och om igen.

Det svindlar.

Jag får rikta blicken framåt.