Ner i leran, slå i botten, leta guld

Min mamma äger den här.
Så lite österländskt inflytande
finns det väl ändå...

Jag heter Kim. Det är det enda förnamnet jag har, och det har jag alltid varit mycket nöjd med. När jag var liten älskade min mamma att berätta för mig att namnet betyder "gyllene" på kinesiska. Det var i stort sett helt sant. Namnet används dock mest i Korea, som hämtat tecknet från Kina.Kim betyder guld på koreanska. Så här ser det kinesiska tecknet ut: 金

Kina och Korea ligger långt bort, jag hade ingen relation till dessa avlägsna platser. Likväl mobbades jag för att likna en kines under mina holländska skolår (på grund av min påstådda sneda ögon). Väl flyttad till Sverige mobbades jag istället för min uppnäsa, vilket fick mig att dra den felaktiga slutsatsen att jag över lag nog kunde betraktas som rätt ful, varvid jag lät min lugg växa ner över hela mitt bedrövade anlete. Först som vuxen insåg jag att skillnaden på svenska och holländska barns mobbingkriterier inte hade det minsta med mitt utseende att göra.

Under mina år som språkstuderande vid Göteborgs universitet upptäckte jag den etymologiska ordbokens förtrollade värld. Så jag studerade både holländska och svenska sådana. Jag lärde mig med tiden att ordet kim i länderna runt Nordsjön har haft följande betydelser: horisontlinje, det understa bordet i bordläggningen på träbåtar, trekantslisten mellan tak och vägg samt kanten i botten på laggkärl av trä. Kim har alltså använts för att benämna den avgörande beröringslinjen mellan ytor. Det som fogar samman och håller ihop det horisontella med det vertikala.

Det känns stort på något sätt. Som om det finns en djupare betydelse kring min existens. Jag har gillat att tänka så... Ändå har jag hela livet känt det som om jag inte fyller ut mitt namn riktigt. Som om jag inte har verktygen för att kunna vara den Kim jag är. För vem är Kim?

Det blir extra tydligt nu när jag återigen är sjukskriven för utmattningssymptom. Först på halvtid, och sedan i måndags nu också på heltid. I så många år har jag varit så duktig, så duktig. Pluggat och jobbat. Jobbat och jobbat. Jobbat och tagit jobbansvar. Jobbat och skilt mig. Jobbat och flyttat. Duktig duktig. Inte gräla, vara sansad. För allt i världen inte förlora behärskningen, utan fortsätta vara rationell, funktionell, flexibel, vänlig, lösningsorienterad. Inte hittade jag en Kim att tycka om för det, tvärtom. Jag har varit rejält trött på den där envist duktiga, som ändå inte åstadkom något särskilt. Eller ens trivdes med sig själv.

Nu har min hjärna gett upp. Resten av kroppen med. Det gör ont överallt, jag gråter lite nu och då, och så fort jag ställs inför något som är en smula komplext så bryter jag ihop och måste sova i tre timmar.

Jag kan lätt skylla på jobbet. En fullständigt ohållbar arbetssituation har definitivt starkt bidragit till denna kollaps. Men jag hade kanske inte hamnat i den här sitsen om jag hade varit mitt namn. Varit mitt jag, känt mig själv inifrån och ut. Jag vet inte var jag har mig. Inte var mina gränser går, inte förrän jag går över dem. Eller förrän andra gått över dem och slagit mig till marken.

Krångel-jag, dyster-jag, navelskådar-jag.
Och ett friskt-grönt-strå-jag.

Kanske är detta en dörr. Kanske jag måste platt ner på ansiktet i leran, gräva mig ner, slå näsan i kimranden därnere och gräva fram guldet.

Det känns upplyftande på ett alldeles friskt sätt :-)

Umgås med mig. Jag är rätt trevlig. Kan tänka mig
att fördjupa relationen, faktiskt.

Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Kim_(Korean_surname)
http://www.etymologiebank.nl/trefwoord/kim1
http://runeberg.org/svetym/0398.html