...mer jobb än man tror. Alltid. Vilken tur!

Vi skrapar och slipar oförtrutet. Ju mer man gör desto mer ser man det som behöver göras. Att ta bort gammal fernissa i syfte att inte stryka på ny fernissa utan vacker och skir olja istället, kräver viss noggrannhet. Som gör något med mig. 

Visionen har under arbetets gång genomgått en viss förvandling; från "äsch vi slipar lite och slänger på lite tjära", till "man borde nog slipa med finaste slippappret så inte risporna syns efter grovlek 80...". 

Står man med näsan tio cm över träytan så blir man sån... Allt syns. I ofördelaktigt perspektiv. Träet uppvisar en fläckighet som ropar på rejäla doningar i stil med bandslip. Vilket vi inte har. 

Små små rester av gammal fernissa skymtar fram i skarvar och under tofter. Vi skulle kunna hålla på i en evighet. 

Jag hade just efter viss övertalning insett och fogat mig i att vi skulle strunta i att skrapa bort den vita färgen på bordläggningen. Det kunde man ju ta nästa år. Men ack nej. Så enkla ska inte livsutmaningarna vara som att man får lugna sig en smula vid dylika tillfällen. 

Bordläggningen behagade tillkännage att den kände sig en smula blöt. Och släppte såvida ifrån sig stora sjok med gammal färg och fernissa. Det var bara att dra loss. Det skvätte vatten medan jag drog, så nog är det i grevens minut före rötan satte in.... Så nu är vi tvungna att hantera hela bordläggningen. Dra, skrapa, slipa. 

Men frisk och stark blir hon, Perlan. Och rätt snygg vågar jag tro.