Påskmingel

Det är påskhelg. Det känns konstigt.
Det är så konstigt när barnen är utflugna.
Det är konstigt när man bor själv i sin egen lilla lägenhet.
Det är konstigt att inte ha några PåskRutiner längre.
Påsk har alltid varit så himla mycket familjetraditioner.
Nästan mer än julen på något sätt.
Kanske för att man slipper ha julsklappsångest.
Påsk är liksom bara skönt, vackert, trevligt, hoppfullt.
Eller, ska vara. Eller, var.
När denna påsk närmade sig kändes allt ju bara vilset och konstigt i mig.
Jag stålsatte mig inför att äta ett ägg, utan lek.
Men så blev det inte.
Vi fick på något sätt till en härlig samling ivriga påskfirare. Som förr, fast nu.
Det blev en jättetrevlig påskafton på Bäckevägen.
Tack alla gulliga fina älskade ni :-)

Intet nytt under solen

Det har tidigare i mitt liv uppenbarats: var gång jag erkänner eländet, det inre mörkret, så släpper det sitt tag. Om än tillfälligt, så glider de dystra molnen åt sidan, och fram skjuter en viss inre ro, ibland parat med en smula handlingskraft.

Så hände det idag. Jag tog mitt tunga hjärta och sura anlete och åkte en sväng. Körde först Siv till bussen. Var sedan social; miniKvirrade*, dvs. åkte och kollade in Evas och Kristins smittsamt kreativa konst och drack en tjatterfika hos Anna. Sedan fann jag mig plötsligt i full färd med att bottenmåla i mitt trånga garage.

Nu är Perlan redo för sjösättning. Och jag känner en viss tillförsikt inför existensen.
Tänk.... Magiska liv... :-)

*Kvirr = Konstvandring i Ranrike

Stilla

Ute soligt. Våren kliver allt närmare. Påskfärger sprakar från var och varannan trädgård och köksfönster. Jag försöker delta, men det är något annat som kallar på min uppmärksamhet.
Färgerna där ute når mig inte riktigt.
Känslor av oförmåga, otillräcklighet, ensamhet och övergivenhet stiger upp mot min inre yta.
Jag skyller inte på någon. Jag har allt jag behöver, det enda som krävs är att jag tar för mig av rikedomarna. Gör något.

Istället gör jag ingenting.

Båten väntar i garaget. Jag väntar på att båten ska vänta på mig i vattnet.
Vännerna väntar överallt. Jag är Knyttet.
Lösningarna på alla mina grubblerier väntar framme runt hörnen. Jag backar undan.
Gapet mellan motsatstillstånden är oerhört.

Det är i gapet jag ska finna nyckeln, skatten, kartan, uppenbarelsen.
När det är gjort ska jag spika fast den på min inre kyrkvägg och leva därefter.

Intrycksflöde

Har varit i storstaden. Kurs och umgänge och mingel. Oj så många intryck. Bra vecka. Skönt komma hem till stillheten igen... Och till Tess...

Mot Stockholm med tåg modell "gammalt"

Slitet.

Men vansinnigt charmigt.

Vi fick sakta in och stanna ofta. Det
tar några minuter, sa dom. Sammanlagt
var vi en halvtimme sena. Det gjorde mig inget.

De snabba tågen behövde få köra om.

Efter sju minuter: Ett snabbt tåg.

Sedan vänta fem minuter till.

Ett snabbt tåg till, i motsatt riktning.

Sedan gnisslade mitt gamla, fina, långsamma tåg vidare.

Jag hann se vartenda hus vi körde förbi. Ögonen klarade av
att hänga med liksom. Det var fint. Vilket vackert land!

På Graceful Livingkurs. Otroligt fin helg.
Nära och närande.

Vackert.

Five rhythms dans i över en timme. 

Älskar dans...

Efter kurshelg laddade vi för Richards boksläpp.

Boksläpp, solförmörkelse, vårdagjämning.
Och namnsdag.
Och jag behövde inga svetsglasögon!

Solförmörkelsen var häftig. Ännu häftigare
var att se på alla människor som såg
på solförmörkelsen. Lite samma
känsla som att studera människoflocken
som samlas varje år för att se på trandansen
vid Hornborgasjön.

Efter boksläppet snöade det. Vi ringde på taxi.

Så här ser den ut, boken.

Dagen efter åkte jag hem.
Från snöigt till soligt. Och tyst. 

Hem till Tess... Som faktiskt inte 
verkade ha saknat mig allt för mycket.
Hon har bott hos Michael och Lukas.

Skifte

Orden tryter så fort jag försöker manifestera dem.
Men i mitt sinne flyter de fritt, viskar underbara sanningar i en aldrig sinande ström.
Jag vill så gärna dela med mig, fånga dem, sätta dem på pränt.
Det går inte, de låter sig inte fångas in.
Som hala fiskar, som allt jag ser glida förbi genom tågfönstret.
Jag hinner nätt och jämnt förnimma dem, skönheten i dem, så är de borta igen. Ogripbara.

Jag läser i en artikel att det är så det ska vara. Ett tecken på att skiftet pågår. En 3D-avprogrammering som är nödvändig. Öva och träna med de nya energiredskap som nu finns tillgängliga för alla. Gratis. Det mentala gymmet ligger i 4e dimensionen. Man förbereder sig för att sedan kunna hantera 5e dimensionens villkor. (http://in5d.com/what-do-you-mean-the-3rd-dimension-is-going-away/)

Är nu i Stockholm för ännu en kurshelg med mina vackra medsystrar i Leadership for Graceful Living - utbildning i besjälat ledarskap. Vilket vackert namn på en kurs :-). Läs mer om kursen här: http://gracefulliving.se/school-of-graceful-living/leadership/

Det bubblar inuti mig.
Tacksamhet. Glädje. Lycka.

Nu tittar de första blåsipporna fram vid Falkeröd <3 td="">

Promenad med hundarna hos pappa

På andra sidan bäcken är det spännande...

I min ovårdade gräsmatta händer det också saker.

Trotjänaren.

Vackra Sverige...

Tjärdoften sprider sig

... överallt hos mig. Jag har nu behandlat hela båten invändigt med roslagsmahogny, samt lackat reling och tofter med LeTonkinois. Det känns ända in i märgen bra. Vet inte vad det är med olja och tjära, men det liksom sprider bra vibbar i hela mig när jag ser hur träet suger åt sig.

Arbetskläderna luktar tjära. Mina händer luktar tjära. Min lägenhet luktar tjära. Mmmm :-)

Kroppen jobbar gärna, sinnet jublar och psyket njuter, men jag är inte stark och inte uthållig. Börjar motvilligt respektera kroppens återhämtningsbehov. Det är som om mitt inre batteri inte orkar ladda sig till full nivå längre. Skulle behöva byta batteri..

Dagen var ju avspänd om jag analyserar vad jag egentligen gjort:
- Vaknade 8:30, långsam frukost och lite stretching
- En rask promenad med Tess (1 tim)
- Arbetat med båten (1,5 tim)
- Var hos Linda på salongen och klippte mig (1 tim)
- Långfika med Ammi på Sjögrens (2,5 tim)
- Målade lite på en blå tavla (45 min)
... och sedan tog all kraft helt slut. Slötittade på en tv-serie nyss, men är så trött så jag inte orkar se färdigt. Bloggar nu lite i sängen för att summera för mig själv att jag i alla fall åstadkommit något vettigt idag. Snart tänker jag släcka och sova. Det känns mycket konstigt att inse att min kraft inte räcker speciellt långt. Jag vet inte vem jag är längre.
Jag hoppas verkligen att det vänder. Någon gång.

Och mitt i allt - sol, vår, nya livskrafter som vaknar - så är jag så tacksam och glad. Och jag njuter!

Grönt

Jag fortsätter. En skapelse per dag har jag lovat mig själv. Det kan vara målat, ritat, fotograferat, dansat eller skrivet. Idag undersökte jag grönt och gult.
Sjönk ner i färgerna. Skönt liksom. Jag tror den vill ha mer färg. Kanske får den det imorgon. Det får verka över natten.

Annars då?

Jotack. Idag en lång promenad med hundgänget igen. Det är avspänt, opretentiöst och tryggt. Tess älskar att träffa de andra hundarna. Idag var vi fem personer och fem hundar. De får alltid springa lösa, och det är avslappnande att se fria, glada, lekfulla hundar ihop. De lär varandra massor med bra saker. Tess har lärt sig att uppskatta godisbelöning. Så nu kommer hon alltid när jag ropar, även om hon jagar iväg efter något djur i skogen - hon kommer tillbaka fort :-)

Jag och Michael åkte till min pappa i lördags. Det var trevligt, och vi passade på att gå upp på vinden för att kolla om taket håller tätt. Det gör det, nästan. Men det är nog dags att byta tak. Huset är byggt 1855, och även om nog takpannorna bytts någon gång så är takbjälkar och annat gamla. Nuvarande takpannor är så sköra att de smular sig. Runt murstocken kan man se ut. Och rötan sprider sig på vissa ställen. 

Kellie blir som alltid lika glad att se mig. Vi börjar alltid med att gå en långpromenad och då rusar hon fram och tillbaka som en hoppetossa. Inne får hon sig en gosestund, och sen brukar vi äta eller fika och hon är näranära. Men när jag ska åka därifrån blir hon ledsen. Hon vet nu att hon inte ska följa med mig. Hon går undan till pappas sovrum när jag säger hejdå. Lägger sig där och deppar i några timmar, berättar pappa. Sen är hon glad igen. Hon trivs väldigt bra hos honom nu, men tycks fortfarande sörja lite. Hoppas det går över med tiden. Det gör ont att se henne bli ledsen. Jag känner mig som en skurk, som om jag sviker henne. Men det är tvärtom. Hon lever tack vare att hon trivs hos pappa, där det är lugnt och stilla. Hon slappnar av hos honom. Hos mig är vi båda bara på helspänn hela tiden på grund av att hon är aggressivt rädd för andra människor.

Pusskalas.

Tess äskar att jag har flyttat på sängen. Hon älskar det så mycket att hon tror att sängen är hennes. Hon breder ut sig i mitten på ett alldeles bedårande sätt. Hon får det. Jag välter lätt undan henne när jag börjar bre ut mig själv. Då gräver hon ner sig under täcket och ligger nere i mina knäveck.

Självlysande av lycka

I övrigt har jag varit duktig idag och tvättat fläktfiltren till värmepannan, samt kollat att allt fungerar som det ska med hjälp av skötselanvisningarna. Dessutom har jag kollat upp min elförbrukning och kan glatt konstatera att det lönar sig att snåla. Jag har minskat förbrukningen massor jämfört med förra året vid denna tid :-)

Nu dags för fika.

Dagens utmaning

Tvingar ut mina mest skärrade harar på öppen äng.
Det är där modet växer.
De reder sig nog.


Undersökning av det gula och det röda.