Underbart

Hittade resterna av två nyinköpta sönderbitna läsglasögon på golvet när jag kom hem. Tess måste hoppat från golvet rakt upp på köksbordet för stolarna var helt inskjutna under bordet för att förebygga just denna händelse. Hon har redan ätit upp fyra par glasögon. 

Jag har köpt en fin golvlampa på Ikea och jag borde köpt tillhörande lampor också för det ingår inte. Så då köpte jag det på Konsum istället. Och upptäckte det var fel sort. Då cyklade jag till Ica istället och köpte rätt sort. Dyrare. Och en chokladkaka som tröst. Jag slukade den på fem minuter. 

Nu ligger jag i soffan och återhämtar mig från chocken med en öl. Att vara med om allt detta kräver en del.....

Håll i, här kommer surgnäll

Hej.
Ja nu är det dags för gnäll. Jag står inte ut nämligen.
Med alla vårkänslor.
Usch.
(om du riskerar bli negativt påverkad av i-landsgnäll föreslår jag att du slutar läsa här)

Min hund Kellie är för tjock, trots att jag bara ger henne en näve low-fat-diet-hund-pellets om dagen. Min andra hund Tess är för mager trots att jag matar henne extra allt i smyg när Kellie inte ser. Jag kan inte låta maten stå framme åt Tess för då äter Kellie upp det. Tess vill inte äta mat när jag serverar mat. Igår fick de goda soppeben som båda åt bra av, idag fiser de något outhärdligt förskräckligt.

Idag är jag ledig utan tider att passa, vilket jag längtat efter i två veckor. Jag stängde omsorgsfullt av väckarklockan innan jag somnade igår. Jag väcktes av att Tess fes och ville kissa klockan halv sju i morse. Det var grått tråkväder så jag släppte ut hundarna i trädgården för att göra sitt. Jag kunde då gått upp, druckit en powerjuice med chiafrön och sedan gått en stärkande vårfågelkvitterpromenad. Istället låg jag kvar i sängen, läste dystra rubriker i en annonsspäckad söndagsGP och surfade sedan bort 4 timmar på ren skit tills min rumpa hade domnat av sängliggandet. Sedan satt jag vid köksbordet och gjorde samma sak i två timmar till.

Ännu värre blev det när solen tittade fram. Då fick jag dåligt samvete, för man måste ju ut i det så nödvändiga solljuset och gå en stärkande och uppmuntrande D-vitaminpromenad. När jag väl lyckats masa mig ut, förstod jag att jag valt fel skor. Istället för att ta mina för alldeles stora och alldeles för fula men mycket bekväma seglarstövlar så slog fåfängan till och jag valde mina coola kängor. Som klämmer åt lilltån när jag har på mig för tjocka sockar. Jag hade för tjocka sockar.

Jag valde fel väg genom skogen och tappade bort stigen, min mössa var för varm och alla grangrenar lyfte dessutom bort den från mitt huvud stup i kvarten. Fåglarna kvittrade så glatt att jag fick ont i bröstbenet, hundarna var superlydiga och sprang inte ifrån mig en endaste gång, så inte fick jag gorma och skälla på dem heller. När jag satte mig att sura på en stor solvarm sten mitt i skogen tycket jag hemskt synd om mig själv för jag var ensam, hade ont i tårna och kunde inte njuta av allt det vackra omkring mig.

Under promenaden mötte jag glada och pratsamma människor, kände mig som ett fult troll med tapetklister i munnen, och gjorde allt jag kunde för att slippa möta fler. Kanske därför jag tappade bort stigen.
Jag passerade folk som grejade i sina trädgårdar och blev påmind om att jag också vissa dagar känner viss lust att greja så där käckt. Jag fantiserar om att jag vill snickra mig utemöbler av vrakved och skaffa pallkragar. Jag vill åka någonstans och köpa hundstaket, jord, lådor, krukor, hinkar och små söta påskliljearrangemang, men där tar tankekedjan slut för jag kan inte det för jag har 153:90 kvar på kontot och det ska räcka till den 27e.  Och nästa månad ser det exakt likadant ut.

Under promenaden intalade jag mig själv att jag högst troligt skulle ha fått tillräckligt mycket med D-vitamin och tillräckligt med blodcirkulation för att orka vilja ha lust att göra ett mycket välbehövligt städryck hemma sedan. När jag sedan kom hem och morskt klev in i hallen för att kavla upp ärmarna räckte det med att titta på hall- och köksmattan, täckta av Tess prydligt söndermalda kvistar, utspridda på ca 2 kvadratmeter, blandat med Kellies ulliga fällpäls för att jag skulle få ett rejält tryck över bröstet och hopplöshetskänslor. Medan jag cirklade runt i mina 2, 5 rum och kök i ett tappert försök att trots allt finna någon liten gnutta städinspiration med hjälp av solens avslöjande strålar sjönk motivationen till ca 300 meter under havsnivån.

Så istället satte jag mig vid köksbordet igen, drog ner persiennen så jag slapp få solen i ögonen, åt sju falurågrutknäckemackor med marmelad och skrev det här. Nu känner jag mig faktiskt lite bättre.

Jag kan inte hålla liv i sådana här...

Tjock Kelliehund, flis, hårbollar och tuggben.

Hundhår, flis, tuggben och mer hundhår.

Fisande Tess, grus, hundhår och bös.

Vrakved, hård vind, måsskit, ful trädgårdsmöbel.

Passande dagens outfit.

Hudlösa tider

Har inte riktigt ord. Mer än att allt smärtar och svider och tårarna väller upp så där okontrollerat ofta. En lång fas i livet är på väg att avslutas, helt enligt planen, och helt rätt. Men.....  Hästarna har stått för så oändligt mycket.. Mycket mer än jag kan klä i ord.... Saknar och sörjer....

Veterinärbesiktning i ösande iskallt regn.

Esmis släpps in till nya kompisarna i Hillevis hage...

...och jagas av sina fyra nya kavaljerer medan vi skrattar, och gråter.

Julia provbor på nytt ställe, två timmars bilfärd bort..

...påstår dagen efter flytten att läget är rätt så okej.

Esmis överlycklig att träffa Mirja, tredje dygnet efter flytten till Hillevi.

Galoppgalopp

Dagarna galopperar förbi. Mot våren, mot sommaren.
Det regnar, det blåser, fåglarna kvittrar, solen kämpar på.
Promenader, jobb, och annat fyller tiden.
Annat, såsom att Tess äter upp alla leksaker hon får på ingen tid alls, och att Mirja fyllt 18 år.
Tjopptjopp så flyger tiden.
Och jag är fortfarande 23, någonstans, på något sätt.

Lycka

Förr, alltid, länge, hittills....
...har jag stångats med ytterligheterna, motsatserna, ståndpunkterna, valmöjligheterna.

Jag fick inte ihop det.
Aldrig....
Holland eller Sverige
Svart eller vitt.
Tyst eller pratsam.
Tävla eller avstå.
Fyrkantigt eller runt.
Intellektuellt eller intuitivt.
Nöja sig eller inte.
Lagom eller satsa allt.
Karriär eller eremit.

Men nu...
...har jag slutat stångas.

Helt ok vara i paradoxerna.
Är det faktiskt.

Det är i mötet mellan det till synes oförenliga
de vackraste
och mest oväntade
mönster och möjligheter uppstår...

Växtkraft och vårhopp

Försov mig i morse. Bra arbetsdag trots det, tack vare att jag faktiskt hade förberett min morgonlektion

extra noga förra veckan... Jag tror jag börjar hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått... 

Efter jobbet säckade jag dock helt ihop, och insåg snart nog att det enda som kunde ge dagen ett värmande inre skimmer var en Natur-Kick.
Således fick det bli en liten runda i en av mina favoritskogar.
Mirja följde med.
Och vi fick allt vi behövde..
En Vår-Kick.
Och några ego-picks :-)

Tess bar sitt byte - ett rådjurshorn -
i säkert en halvtimme..

Stormarna har gått hårt åt de uråldriga träden. 

Plockepinn.

Omkullvälta jättar..

Mirja såg en blomma.
Vårens första blåsippa....!!

Så fort man hukar sig och ska ta kort
så kommer en hund rusandes...
.. och ska trampa ner den stackars sippan.

Även Kellie försökte, men blev tvärt stoppad av
vrål i stereo:
NEJJJ!

Blåsippor är fridlysta, doggarna!


Självklart ska man posera när man är i skogen.

Och jag måste ju erkänna att humöret steg några grader efter vi tagit dessa bilder :-)

Mirja är expert på att lyfta mitt humör!

Hann inte alls...

...det jag tänkt mig idag.
Men vissa söndagar är väl just så.

Jag hann ju istället
desto mer av sådant jag inte alls hade tänkt mig att ägna mig åt idag:

Fika söndagsfrukost med Michael.
Bättra på täckningen av ena båten, så man slipper bassänger av vatten i presenningen.
Gå en rejäl och ytterst kallblåsig promenad på Tjurepannan med Catharina, som bjudit med två syrianer från campingen.
Fika på Sjögrens med dessa.
Begrunda det faktum att en kirurg och en skattekonom befinner sig väntandes, helt sysslolösa, i en 15 kvadratmeters stuga, tre km utanför Grebbestad.
Och fundera över vilka omständigheter som fick dem att lämna sina vänner eller familjer och betala en massa pengar för att bege sig till vår avkrok av världen.
Känna mig oändligt liten och oerfaren, och bottenlöst naiv.
Få spontanbesök av Mirja, som hängde hos mig i dryga två timmar. Myyyyysigt!!!!
Skapa ljus i vardagsrummet. Inte så himla trendigt och påkostat eller genomtänkt. Än. Men ljus :-)
Börja skriva på ett lånekontrakt. Därför att en viss familjemedlem kanske ska byta familj snart.
Hitta en bortglömd, öppnad flaska vin, med en slatt kvar.
Dricka detta.
Konstatera att dagen redan tagit slut.
Komma på att jag måste duscha.
Sätta mig att blogga om allt det här.
Och inse att jag definitivt inte hinner skriva om allt jag faktiskt tänkte göra idag
.... och som jag faktiskt, delvis åtminstone, hann med.

When there’s so much darkness closing in, just swirl around slowly, you´ll find an opening

Det är inte helt lätt. Nu.
Med allt.

Privat, jobb, nationellt, internationellt, globalt.
Ekonomiskt, känslomässigt, politiskt, moraliskt, etiskt, andligt.

Hur kan jag hitta min balans?

Jag har arbetat som gymnasielärare på samma arbetsplats i åtta år. Engagerad, ambitiös, empatisk, entusiastisk. I en hårt schemastrukturerad verklighet styrd av ekonomiska ramar, som prioriteras före verksamhetsmålen. Hamnat i utmattningsfällan och är sjukskriven på halvtid sedan i höstas. Jag är inte sjuk. Systemet gör mig sjuk. Systemet där människan inte får plats riktigt.

Har varit tillsammans med samma man i 24 år. Fina år, jobbiga år, utmanande år, utvecklande år. Och har nu skilt mig och flyttat, med allt vad det innebär. Han är för alltid Mannen i mitt liv. Jag saknar honom men är också lättad över att till slut ha tagit steget. Men kan inte i ord beskriva hur ovan jag är vid att vackla fram på egna ben.

Barnen är stora. Snart utflugna, alla. En fråga om månader, max ett-två år. Hejdå mammarollen, vardagsstrukturen, jag-är-behövd-bekräftelsen. Vad ska jag göra med mina mammaegenskaper nu? Vart ska jag rikta all denna energi? Vad ska den förvandlas till?

Sverige är sig inte likt. Främlingsfientlighet, korruption, motsättningar, otrygghet. Luften känns kall, det hårdnar, bevaka dina intressen, slåss för dig själv. Förnedringsdokusåpor och sociala medier och ändlösa debatter om sjunkande kunskapsnivåer, hat och vinstintressen. Egots era firar triumfer.
Men samtidigt växer andra värden fram, om man lyssnar och ser efter riktigt noga. Det mullrar. Folksjälen längtar tillbaka till moral, solidaritet och meningsfull samarbeten. I en form som kommer inifrån snarare än utifrån.

Världen är sig inte lik. Allt känns ur led. Ruvande oroligt. Extremväder, växande population, internet och IT, klimathot, ruttna banksystemen, Storebror ser dig, och dystopisk mediarapportering. Ett överkomplicerat samhällssystem som var tänkt att skydda och hjälpa den enskilda människans trygghet och utveckling men som blev dess värsta fiende istället. Allt serverat i en bedövande ström av smattrande information.
Men statistiken visar att det aldrig varit så bra som nu. Mer fred, mer bildning, mindre hunger, lägre barnadödlighet.

Hur ska jag kunna navigera i alla dessa intryck, dessa omständigheter? Hur sållar jag, hur påverkar jag?

Jag känner jag borde något. Att det hastar. Nu! Men vad....?

Allt är i förändring, precis allt. Känslan av "detta går inte längre..." manifesterar sig på alla plan samtidigt. Personligt, lokalt, regionalt, globalt.

Det går inte längre. Jag, vi, världen letar efter en ny riktning. Det gamla fungerar inte längre. Styrsystemen krackelerar. Falskhet avslöjas. Girigheten har vuxit sig så monstruöst gigantiskt stor att den stryper sig själv. Och allt annat. Vi vill inte ha det så här längre. Jag vill inte ha det så här längre.

Världen, vi, jag, längtar... törstar efter magkänsla, eftertanke, moralisk kompass, naturens uråldriga kunskaper. Efter allt det där som vi har vetat, kunnat, men tappat på vägen.

......

Vem kan fixa? Vilken ledare är stark nog? Vilka revolutioner krävs? Vilka krig?

Nej....jag tror inte på starka ledare. Tror det är upp till var och en av oss. Att skapa förändringen inifrån.

Själv kan jag inte annat än att slå mig till ro med att skapa ro - i mig. Att med öppna ögon följa min egen magkänsla, min egen moraliska kompass. Att uppmärksamt hämta kraft i naturen. Att ge mig själv den respekten, och den tiden. Och det tålamodet.

Och jag tror svaren då dyker upp. Så småningom...

Som i Ane Bruns sångtext i "The Opening":
As an animal between the trees...

Väntar

I väntan på våren, i väntan på energi. 

I väntan på sol, i väntan på idéer. 

I väntan på värme, i väntan på kreativitet. 

I väntan på mål och handlingskraft. 

Är jag nu i träda. 

Begrundar mitt nya liv, som knappt hunnit börja. 

Sover, räknar pengar, tränar, går med hundar. 

Lyssnar musik, pratar med vänner, vandrar vid hav och i skog. 

Lyssnar inåt. 

Prövar mig fram. 

Försiktigt!

Vem är jag, vem kan jag vara, vad vill jag vara? 

Ute regn. 

I mitt knä en hund. 

Usch. Odag.

Allt fel. 

Försover, tappar, glömmer. 

Esmis sprang ut ur hagen när jag vände ryggen till. Tess skällde henne ännu längre bort. Tre gånger. 

Det blötsnöade. Inga vantar. 

Glömde tre viktiga saker idag. 

Snubblade pga känghyskorna fastnade i mina skosnören, tre gånger. 

Allt är knöligt, gnöligt, avigt, snett. 

Blä. 

Vrakade idag när jag trotsade motvinden med hundarna. Tre plank till. Tunga. Blötsura. Som jag. 

Himlen var lika sur. 

Kul med djur

Tisdagar och onsdagar är man, än så länge, sjukskriven. Då passar man på.
Att gå upp samma tid som vanligt och ta hand om djur. Fodra, släppa, mocka, promenera.
Sedan äta frukost, dricka kaffe. Igen med Michael, som inte heller jobbade denna tisdag.
Man dryftar allehanda vardagliga ting.

Sedan till Catharina för att fika igen. Och dryfta allehanda djupsinniga ting.
Sedan ut en promenad med djur. Sedan tillbaka.
Och meditera en stund. Utan djur. De förpassas bakom stängda dörrar. Katter som hundar.

Det kan hända saker då. Katterna surar utanför fönstret. Det kan man leva med.
Valpar tuggar på sånt de hittar. Särskilt när de har tråkigt eller känner sig övergivna. Det kan man också leva med. Ibland tuggar de på skor. Det kan man inte alltid leva med.
Inte idag, när odjuret satte tänderna just exakt i mina dyraste finskor...

Sedan ringer Mirja och säger - vi rider!
Och såklart är man på.
I snyggaste ridkläderna. Ut mot vackraste kustremsan, på piggaste hästarna.

Efter den kalla promenaden var min jeansbak svart, hundarna blöta, och hästarna mycket nöjda.
Det var rena idyllen. Om man bortser från den lilla detaljen att Esmis slet loss sin boxdörr strax innan vi gav oss ut. Stark tjej det där.

Kan också passa på att nämna att båda hundarna, som varit både lugna och lydiga hemmavid hitintills, numera har gjort det till sin nattliga plikt att testa gränserna för min konskvensförmåga.
De får sova i min dubbelsäng, ja, på den andra halvan, vid fotändan. Så är regeln.
Men.Varje gång jag vaknar ligger de båda på var sin kudde, alldeles intill mitt ansikte. Och fäller grus och päls, samt stinker hundtåsvett och fiskrens rakt in i min känsliga näsa.

Kul med djur.....