2013 - och nu? översatt från holländskan

Här kommer en ny text, översatt från holländska, skrivet av Léonne Meiresonne, hämtat från hennes blogg:


"2013 - och nu då? (1)

I den 4: e dimensionen gäller nyckelbegreppet: Kärlek till dig Själv. Den 4: e dimensionen handlar om att uttrycka ditt kärleksfulla Jag i världen. Ditt Jag, med allt vad det innebär. Och ur denna Kärlek till dig själv föds följaktligen Kärlek till världen omkring dig, eftersom du inte kan älska din nästa mindre (eller mer) än du kan älska dig själv. Detta är en kosmisk lag.

Problemen du upplever i ditt liv nu under denna nya utveckling - denna "nya era" - kan spåras till bristen på kärlek till dig själv. Detta märks just nu i mångas liv i form av en konflikt mellan den maskulina och den feminina principen. Båda dessa lider av bristen på kärlek till sig själva. Detta uttrycker sig bara på olika sätt. Det maskulina och det feminina träffar exakt varandras svaga punkter.

Det maskulina är utåtriktat, det feminina är inåtriktat.
Brist på kärlek till sig själv genom det maskulina riktas utåt. Så alla de fördömanden det manliga har om sig själv, alla känslor som det inte får finnas, allt som inte får uttryckas men ändå finns, projiceras istället på omvärlden.
Brist på kärlek till sig själv genom det kvinnliga riktas inåt. Så det kvinnliga suger upp dessa maskulina projektioner inuti sig, och de upplevs då som en inre "sanning". Eftersom det maskulina är handlingsinriktat till naturen, och det feminina är  kontemplativt, är det logiskt att denna drivkraft sätts i rörelse av den maskulina energin.

Nu ombeds det maskulina av kärlek till sig själv (tillåter jag mig vara som jag är?) att ta ansvar för det som är hans. Nu ombeds det feminina av kärlek till sig själv (tillåter jag mig att se mig själv som jag är?) att sluta ta ansvar för det som inte är hennes. För kärlek till sig själv leder till utveckling. Men det leder till stagnation både att inte tillåta sig vara det man är, som att inte se sig som den man är. Det maskulina kan inte växa eftersom det inte tar på sig det som är hans eget, och det feminina kan inte växa eftersom det tar på sig sådant som inte är hennes. Det manliga fortsätter sitt handlande "som om inget hänt", det kvinnliga fastnar genom detta i en slags en förlamning.

Hur är balansen mellan det maskulina och det feminina inuti dig? Med vilken av dem behöver du att arbeta för att få balans mellan dem båda? Livet visar dig."

Födelsedag

Mirja fyllde sjutton år. Det var i torsdags. Eller i fredags. Svårt det där. Den 29e finns ju inte, när den inte finns. Så - någonstans där mitt emellan så fyllde hon.

Lite ovant. Första gången hon inte var hemma liksom. Sedan hon flyttade ut, i september, så har jag liksom väntat på att hon snart flyttar hem igen. För det är ju helt otänkbart att det yngsta barnet flyttar hemifrån innan mellanbarnet. Så ung. Och allt. Klart hon snart härjar runt här hemma igen. Kläder överallt och detta ständiga "mammaaaa!!! vi måste....!!!!".... Klart det blir så. Snart.

Ja, så har jag nog omedvetet tänkt på saken. Men nu så har det gått ett halvår snart och hon har inte sovit hemma en enda natt sedan hon flyttade. Och jag börjar så småningom förstå att hon faktiskt HAR flyttat hemifrån.

Så hennes födelsedag blev udda. På onsdagen tänkte jag "Oj hoppsan, fyller hon imorgon, eller fredag?", och så fick jag fundera över hur man firar någon traditionsenligt med bricka på sängen och paket, och tårta, och allt. När denne någon inte finns innanför ens väggar längre. Helt plötsligt.

På fredagsmorgonen hade vi några paket, en nybakad kladdkaka och en bukett blommor i famnen, och åkte således till den lilla lägenheten. Där kändes allt det där med födelsedagsmorgon nästan som vanligt, bortsett det faktum att hon inte låg kvar i sängen och låtsassov. Det blev en trevlig frukost, som hon och Anders fick bjuda på. Vi hade ju bara med oss kladdkakan :)

Lördagen hölls kalaset. Hemma hos oss, där är det nl tillräckligt rymligt. I sedvanlig ordning bjöds diverse nära personer. Och nästan alla hade med sig pengar, för vad annars kan man glädja en sjuttonåring med i dessa tider?

Det var mormor då. Hon gör som hon alltid brukar - hittar på något som är helt signifikant för endast henne. I detta fallet riggade upp en musikanläggning modell (mycket) äldre som skulle driva en 78-varvsskiva med musik som hon skulle dansa till. Musikanläggningen hade stuvats ner i en väska för att kunna fraktas från hennes lägenhet till vårt hus. För att göra en lång historia kort så fick undertecknad en veritabel stöt under den undersökning som följde på felsökningsprocessen som följde på bortfallet av ljud som skedde strax efter föreställningens början. Plan A sprack därmed, och mormor, iklädd eurytmidräkt för dansens skull, fick ta till plan B, och sjunga sången istället. Som för övrigt var en sång som mormorsmor Cecilia kvädat på den tiden det gjordes 78-varvsplattor. På det viset fick vi äntligen höra mormor sjunga med sin imponerade bariton, vilket inte händer ofta. Som grädde på moset fick Mirja, av mormor, också en bibel. Till. För säkerhets skull.

Jag vet ingen familj där barnen fått så många biblar av en och samma person. Jag räknar till minst 8 olika. Den senaste var imponerande stor. Det finns ett underliggande budskap i dessa gåvor, som jag inte är helt säker på har nått fram till barnen. Det behövs nog några biblar till.

För sent

Från sängen - en vanlig vardagskväll, bloggat från mobilen, som givetvis hakade upp sig.

Lägger mig för sent. Är ju jättetrött. Både på morgonen, dagen och kvällen. Varför lägger jag mig för sent. Varför. Lägger. Jag. Mig. För. Sent.

Måste vara ITboomens fel.
Garanterat.
Det kan ju inte vara mitt fel.

I övrigt en omtumlande men bra dag.

Nyss

Nyss skrev jag mitt förra blogginlägg.
Helt nyss. Typ.
Nyss satt jag i soffan och tittade på Vasaloppet
och alldeles alldeles nyss gjorde jag det igen.
Denna gången vann inte svensken, utan norsken.

Nyss var jag nyutbildad och grön.
Nyss var jag hemskt osäker på vem, vad och hur jag skulle vara.
Det var nog faktiskt helt nyligen.

Och nyss är nu, om och om igen.

Det svindlar.

Jag får rikta blicken framåt.

Uttrycksfullt

GraaaaAA!
kakakaka....
KAaaaaHH!!!!

ngrrrrr
ngr T T

NGn!
NGNNNNH!
NGRRNNHHHHN!!!

gååååååååhhåhåååååggg

Th
th
th ht ht ht

T

klinkerklonkerkabalalala

rikatikatonkerlonk

kronk

kruffelkrabbelkras

gnuggergnabbergnafs

#frustration

#wordsarentenough

Tadaaa! Vårstäda :)

Solen lyser. Fåglarna kvittrar ännu mer idag än igår. Gårdagens sur- och segbehandling gjorde susen - idag spirar ny energi. Jag ser alla miljarder hårstrån och inser att de måste bekämpas.
Det ska fan vara djurvän.

Sovrummet först ut. Hundkorgen där består mestadels av lätt, luftig och statisk päls....

Sedan en rejäl borstning av pälsbollen. Utomhus. Hon kommer inte gilla det :)

Svackor

Idag är en sån där dag igen. Det har blivit ett antal sedan jag föddes. Har väl kämpat emot dem halva livet (Suddasuddasuddabortdinsuramin)(ta en huvudvärkstablett)(drick mer vatten)(ät mer grönt)(ha dåligt samvete)(det är inte hur man har det - det är hur man tar det!), men nu är det rätt skönt. De blir bara starkare ju mer man kämpar emot, de där dagarna.

En surdag, en segdag, en ontihuvudetdag, en inget-fungerar-som-jag-vill-dag-och därför-skiter-jag-i-det-dag. Det är bara att lägga in lägsta växel och njuta av sin totala otillräcklighet. Stänga av sin tanke- och ansvarsmaskin och varva ner.

Så jag tackade nej till skridskoturen och valde att sätta mig beväpnad med en skruvmejsel och tre olika kopplingsscheman bredvid draget på hästtransporten. Dagens mål var att skruva fast den nya stickkontakten på elkabeln. (en viss incident av ungdomlig karaktär var orsak till att elkabeln hade ryckts av, därav detta byte). Så gällde då att få  rätt färg i rätt hål. Så att alla lamporna skulle lysa rätt på transporten.

Nu var det ju en sån där dag. Så klart sket det sig fullständigt. Men jag njöt ändå. På ett extremt meditativt sätt skruvade jag i och ur tåtarna, prövade, tänkte, gjorde om, tittade efter, gick in, åt en banan, funderade, gick ut, prövade på nytt. Jag hann med fem olika lösningar på två timmar. Och jag hann fågelkvittret, takdroppet, vinden mot kinden, tystnaden och min andning. Jag hann stirra tomt, flera gånger.

Kellie nosade runt i min närhet bra länge. När hon till slut hade smitit in till grannens fick hon dock gå in och somna i sin korg istället.

Hästtransporten med sin envetna elkabel med 7 olikfärgade tåtar stod där den stod. Den blinkade fel hål, framåt eller inte alls. Så när min hjärna till slut kändes som en hoptrasslad stickning bytte jag mål.

Åkte med Kellie till Tjurepannan. Hoppades det isiga underlaget skrämt bort de flesta helgspatserare, och jo då, endast två bilar på naturreservatets parkering lovade en lugn och enslig promenad.

Vi valde en utmaning. Vi valde att klättra upp på berget, brant och krångligt uppåt, brant och mycket krångligt neråt på andra sidan. Is och snö. Klättra med hela kroppen. Med yllevantar och Kellieharen, som på särskilt kniviga ställen behövde hissas upp eller firas ned.

Det kanske låter hiskeligt. Det var det inte alls. Det krävdes bara en viss långsamhet, en eftertanke, en viss planering - så man inte drullade omkull och vrickade en ankel....

Vi var upprymda och glada sedan. Huvudvärken också, den bara frodades. Dunkade som värsta smeden när jag körde hem sedan.

Det är skönt att kunna njuta av att må skit faktiskt.

...jag är kvar

Det här senaste året har varit allt annat än.
Det här senaste året har varit.
Omvälvande.

Orden vill inte infinna sig riktigt.

Vad kan ord säga om Sakernas Tillstånd?

Nej - ingen idé.

Just nu.

Just idag bar Michael in sin dator, sin skrivare och några kassar med kläder igen.
Efter några veckors prövotid tordes vi ta beslutet.
Att börja om.

Ja, bara en sån sak liksom.
Hur beskriva den metamorfosen?

Och sen jobbet, och djuren, och barnen, och tankarna, och Tillståndet i Världen och alla Idioter som tycks få mer och mer spelrum överallt.

Och alla som Tycker.

Hur ordar man om det?

Idag som bilder:

Till min familj, släkt och mina vänner - jag älskar er

Långa, lata, ensamma dagar. Jag lapar i mig tystnad, ensamhet och kravlöshet som en törstande ökenvandrare kastar sig över vattenhålet. Jag läser, ser på tv, tittar på fåglarnas dans kring fågelmataren, på inomhusdjurens umgängeskonst. Dricker te, ligger i soffan. Tänker, halvsover. Är.
Samtidigt denna gnagande känsla av dåligt samvete - borde jag inte ta tag, ringa, smsa, höra av mig, föreslå, hitta på...och så vidare....Nu när jag äntligen har tid?

Men så här funkar jag, enligt ett simpelt test, och ja, jag känner igen mig:

DU ÄR INTROVERT

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut.
Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången.
Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor. 

Din introverta hjärna   

Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar.

Introverta personer reagerar positivt på det lugnande ämnet acetylcholin som frigörs när du till exempel läser eller tecknar.

Den introverte är inte asocial, inte blyg eller rädd. Den har bara ett större behov av ensamhet för att ladda batterierna. Den vuxne introverte kan mycket väl "dölja" sin inåtvändhet med ett utmärkt utåtriktat socialt beteende, ledaregenskaper och övriga extroverta beteenden (läs gärna mer under länken nedan).
Som jag alltså - för jag har LÄRT mig hur man ska bete sig för att komma någonstans i ett samhälle som premierar talarkonst, social kompetens och framåtanda. Som barn var jag tystlåten, en lillgammal betraktare, som hellre filosoferade ihop med vuxna än umgicks med barnflocken. Jag bestämde mig för att lära mig ta ett steg fram och tala högt, högre. Har tränat systematiskt på att vara extrovert sen tonårstiden. Det går bra, det går utmärkt. Men jag blir så våldsamt TRÖTT efteråt. Efter stora familjemiddagen, arbetsdagen, stormötet, projekten, gemensamma utflykter eller resor. Spelar ingen roll om det är roliga eller tråkiga saker, är det fler än tre personer med, så töms mina batterier totalt.

Jag börjar så smått förlika mig med att jag fungerar på det här sättet. Det är dock ett rätt olyckligt yrkesval jag gjort - lärarjobbet, som kräver ett ständigt extrovert påslag 8 timmar per dag, i kombination med mina "analytiska, ansvarsfulla och kreativa förmågor" gör att jag är fullständigt utpumpad varje vardagskväll, varje helg, varje lov. Jag behöver egentligen mycket mer återhämtningstid än jag har. Och då blir ni lidande - de människor jag mest av allt behöver, älskar, trivs med. Familjemedlemmar som jag tänker på varje dag - men inte hör av mig till. Vänner som jag knutit till mig genom åren, och som jag verkligen inte vill förlora - men som jag aldrig hör av mig till. Mina krafter räcker inte!

De senaste två åren har ett nytt mål börjat formulera sig inom mig - en önskan om att gå ner i arbetstid, för att skapa balans utifrån mina personliga förutsättningar. Jag är inte där ännu. Ännu behöver jag få in en heltidsinkomst för att klara familjebehoven. Men inte många år till. Jag kommer att uppnå den där balansen. Och ha mer tid till att underhålla relationerna som jag värnar om. Tills dess får ni nöja er med den här förklaringen - jag är en introvert personlighetstyp som skaffat sig ett extrovert arbete, och krafterna räcker inte till.

Men jag älskar er!

Mer information här: i Svenska Dagbladets artikelserie

Kellieglädjen

Förut idag: Kellie rusar runt i ridhuset, medan dottern motionsskrittar sin ponny. Hon är som en skottspole, far fram och tillbaka med en hiskelig fart. Hennes kropp vrider sig i varje skutt, lite lustiga krumsprång, vilka för den sakens skull inte hejdar farten. Hon är så himla glad. Jämnt. Livshungern är oändlig.

Det är den där glädjen som gör det så speciellt. Att ha en Rumän. Jag är alldeles alldeles övertygad om att hon vet, någonstans i sitt hundmedvetande, att det här livet är så oändligt mycket bättre än det där gamla livet på Medginias gator, i evig jakt på mat, på evig vakt gentemot människor. Hon vet vad hon har, hon vet vad det hade kunnat varit. Så hon njuter i fulla drag.

Kellie behövde tid på sig. Hon var skygg och avvaktande. Är det ännu, efter dryga sju månader hos oss. Inte gentemot mig eller Mirja, men mot alla andra. Skäller eller morrar åt varenda människa som vill hälsa. Fortfarande. Men viftar numera samtidigt på svansen, och går fram. Jag får förklara, visa folk hur de ska göra: "Titta inte på henne, gå inte fram, hälsa inte. Bara ignorera henne. Hon kommer fram och nosar på dig. Kanske kan du klia henne under hakan, då slappnar hon av och vill ha mera kel." Med vissa människor funkar det direkt. De kanske automatiskt känner på sig hur de ska bete sig, eller så kan de mycket om olika hundars beteenden. Andra människor är så angelägna att bli uppfattade som "snälla mot djur" att de är för ivriga, de vill så förtvivlat gärna att hon tar emot deras kärlek. Dem morrar Kellie extra mycket åt. Men bits aldrig.

Människor som står eller går eller läskigast. Sittande eller liggande människor är spännande och ofarliga. (om de inte vill för mycket)

Kellie har lärt mig att det där med att fostra en hund är bortkastad tid och energi. Nyckeln är istället tid och kärlek och konsekvent beteende. Att jag tydligt visar vad jag gillar och ogillar, likadant alltid. Kommer när jag ropar = direkt beröm, lyssnar inte när jag ropar = skäll och handklapp och arg röst, morrar åt förbipasserande = fy med arg röst, tyst vid förbipasserande = direkt beröm, och så vidare med varje liten detalj i vårt umgänge. Hon lyder inte, utan hon lär sig hur jag vill ha det. Och eftersom vår relation bygger på kärlek och gemenskap, så gör hon som jag vill allt eftersom hon fattar, därför att hundar fungerar så. Så himla himla enkelt! Synd jag inte visste det tidigare (förlåt Cesar, du var min försökshund! Puss!)....

Numera kan hon gå lös med mig i de flesta situationer, fast jag undviker än så länge folkfyllda gator, för hon är för rädd ännu. Men det kommer att fungera, det är jag helt övertygad om.

Kellie lär sig att leka så smått. Bollar är fortfarande konstiga, om än himla spännande. Men vad ska man göra med dem?! Mjukisdjur visade sig dock vara en succé. En tyggroda med pipfunktion har roat damen nu i flera veckor. Hon sliter den inte i småbitar, utan kastar upp den i luften, morrar och slänger den åt olika håll. Lite dragkamp börjar hon förstå sig på även om hon inte törs ta i ännu. Och, Halleluja, hon springer och hämtar den när vi slänger iväg den, och börjar förstå att "loss" betyder att vi gör det hela EN GÅNG TILL!

Kellie har en egen korg att sova i, men föredrar att ligga nära mig i sängen. Vilket hon får. Det hade jag inte tänkt från början (den gamla sanningen är ju "hundarskasovaisinkorgochdärmedbasta", men jag märker att hon mår bra av närheten (så klart. hon var ju van vid att alltid ha en hundkompis intill sig), och hon fäller faktiskt inte alls så här års. Vilket gör det så mycket enklare att ge med sig :) Och det intressanta är att hon numera ibland hoppar ner av sig själv och väljer korgen frivilligt efter någon timme i sängen.

Hon följer med till jobbet varje dag. När det inte var iskallt fick hon vara i bilen fram till lunch, sedan tar vi en promenad på skogsslingan, ca 20 min, helt perfekt för både henne och mig. Sedan fick hon vara i mitt arbetsrum, under mitt bord, de timmar tills någon av barnen tar bussen hem. (så praktiskt att de går på samma skola där jag jobbar!) Nu i dunderkylan har hon fakstiskt legat under mitt bord hela dagar. Jag tackar ödmjukast mina fantastiska rumskamrater, som både uppskattar och deltar i Kellies socialiseringsprocess. För nog var de knepigt de första gångerna. Det kommer in folk lite nu och då, och varje gång morrar eller skäller hon. Eller ja, i varje fall när jag är där. För när jag inte är där är hon tyst som en mus där under bordet, så länge ingen propsar på att krypa fram och hälsa.

Men det går bra. Hon har vant sig vid hur det fungerar, och alla inblandade kollegor och elever har också lärt sig. Jag tror hon trivs bra med tingens ordning. Så det hörs inte många ljud nu längre. För mig är detta en oerhörd lättnad. Vet inte hur jag skulle gjort annars. Det är klart att man kunde lämnat henne till ett hunddagis, men på landet ligger de inte i samma kvarter om man så säger...

Och så var det där med hennes integritet. Svårt att beskriva den, men den är där. Hon är sin egen. Jag kan inte forma henne, bara vara där MED henne. Följa henne i utvecklingen. Hon besitter en klokhet, en erfarenhet som jag inte kan eller får underskatta. Jag vet ju inte vad hon vet, men jag vet att hon har lärt sig mycket mer om livet än jag under sina första månader i livet. Till exempel det där med att läsa av människor eller djur. Jag litar på hennes omdöme, även om jag inte tillåter vilka beteenden som helst. Hon slipper hälsa om hon inte vill. Hon får ta all tid hon behöver att börja lita på människor igen. Och om hon ändå inte litar till 100% på alla, så har hon nog anledning :)

November det är

Hej bloggen.

Jag försöker skriva igen. Lite skakig, lite darrig, full av tvekan.

Ibland i livet blir orden så där förvridna, falska. Orden som ramlar ur en. Som inte på något sätt kan återge den mångfacetterade verklighet som böljar fram och tillbaka genom vardagens tusen fragment. Hur man än vrider sig blir det fel. Det ser fel ut, det kan tolkas fel, det kan uppfattas fel, det känns fel.

Hellre då vara tyst.
(men orden hopar sig i halsen)(uuuuuut!!)

Nu stänger jag dock av recensenten i mig. Håll truten eller dö, förbannade överjag.



Jag mår bra. Kärleken har på något förunderligt sätt slagit ner sina klor i mitt bröst igen. Fråga mig inte hur, varför eller vad händer nu. Jag fattar inte något alls och aktar mig noga för att försöka analysera den uppkomna situationen.

November, den regniga, den mörka, kanske är en ypperlig månad att längta. Man ska huka sig bredvid kakelugnen, kroppen insvept i raggsockar från topp till tå. Krypa nära under ett tjockt duntäcke och strunta i ökade krav på skolbarnen och Sverigedemokrater. Jojo. Det blåser illkallt runt knuten. Bästa att rulla ihop sig.

Eller.

Den här tiden kanske kräver att relationer hanteras med mjuka vantar. Verkligen tjuter allt högre, motsatserna hopar sig, inget är vad det synes vara, varken på det privata planet eller i världen runtomkring.

Det enda jag kan göra är att lyssna inåt. Mitt hjärta värker av ömhet. Mitt bröst knakar av ilska. Längtan, skratt, avundsjuka, hopp, tillit, glimrande visshet. Allt är närvarande i samma stund. På alla plan.

Jag behöver inte gå på bio, dricka mig berusad eller argumentera. Livet känns ändå.

Kellie har med saken att göra.