Förklaringar

När jag som nu bloggar från sängen med min fånfån kan jag inte bifoga mer än en bild per blogginlägg. Vilket medför att jag inte kan bre ut mig bildmässigt. Dessutom är det inte lätt att tappelitappa fram långa välstavade meningar på pekskärmen liggandes.
Dessutom har jag totaltorka med meningsfulla textflöden. Det blir mest lösryckta bilder och flamsfloskler som tränger sig ut från kommunikationscentralen. Cråstppxxkruutt typ.
Jag tror våren har med saken att göra. Eller frekvenshöjningen.
Hur som helst kan man faktiskt inte vara strömlinjeformad och logiskt strukturerad jämnt. Det hämmar kreativiteten. Eller hindrar gapskrattet.
God natt.

Luft

Alla kan flyga. Vissa behöver lite hjälp bara. Människor tex.

När vi inte hjälper oss att flyga kan man säga att vi är jordade. Det är också intressant.

Hav

Holländskt hav.
Nordbohusländskt hav.
Samma vatten men så olika!
Det första är oändligt att skåda. Irrar mig bort i tankeskvalp.
Bland kobbar och skär är det mer här och nu rakt ner i djupet bland krabbor och tång. På en gång.
Måste ha det. Havet. Hela tiden.

Jord

Så jävla vackert.
Sitt inte här och läs.
Gå ut och njut av verklighetens fysiska gåvor!!

Eld

Valborgskväll med namngivningsceremoni för Lova. Magiskt. Vackert. Häxring av eld runt elden. Symbolerna gnistrade upp i vårskyn.

Testar en grej

Oma 100 år - vilken resa :)

Försök till resumé:

Uppklädd satt hon och väntade, när vi klev in genom den med ballonger prydda dörren runt kvart över tio. Orolig över att borgmästaren kanske inte skulle hinna komma - han skulle ju komma klockan tio? Nej, sa vi, kvart i elva ska han komma. Jaså! Och hennes blick irrade bortåt. Pussar och kramar, och oma bet på sina avgnagda naglar.

Hon kan ju inte se oss, längre, alls, faktiskt. Bara om man kommer nära, ca två centimeter från hennes ansikte, håller om henne, och pratar högt, så glittrar igenkännandet i hennes ögon.

Det var redan fullt med blomsterkvastar. Och hon som sagt ifrån att hon inte ville ha. Ett sånt slöseri när hon ändå inte kan se dem. Nåväl, det ger ju alltid något att prata om. Så kom då faster Sonja, vilket jag hojtade högljudd till oma, så hon skulle vara beredd. Efter hälsningsritualen var avklarad började Sonja rumstera med stolar, påsar och medhavda kaffekoppar, jag hjälpte till, pappa hjälpte till, avspända kommentarer om ditt och datt. Och oma föll i gråt. Lättad, lycklig. Spänningen släppte, hennes barn var sams, alla verkade ju sams, och hon som hade oroat sig så. Hon grät att det här var den vackraste present hon kunde få.

(givetvis började jag då också gråta. Första dagen på mensen + nostalgi + hjärtskärande känslosamhet + familjelycka. Bingo....)

Då kom borgmästaren. Han stannade ovanligt och trevligt länge, drack kaffe, småpratade. Och Armand kom. Och diverse sköterskor och två diakoner. Och det var rörigt, och trevligt. Och oma frågade hela tiden "vem är du?", och blev jätteglad när hon förstod vem som kommit.

Timmarna kröp fort förbi. I en paus undrade oma om Pauli, hennes brorsdotter kanske ändå inte kom. Ingen vet sa Sonja, hon ska komma, men om din bror är med eller inte, det beror på hans dagsform. Såklart, karln är 97 och har redan nästan dött ett antal gånger. Senast förra veckan, men han repar sig igen.

Vips så kom dom. De hade rest med bil i två timmar, inga problem. Omas lilla sunkiga ålderdomsrum fylldes av gamla tider. Så gamla tider att jag aldrig träffat, hälsat, kramat om. För mig nya släktingar. Nog visste jag de fanns, men jag kände dem ju inte. Jag bevittnade ordströmmen, skratt, tillrop, lyssnade på alla leenden och fastnade med blicken på deras händer. Sen grät jag igen.

De fick inte mycket sagt, inte med ord i alla fall, men troligen på andra sätt. Hon hör knappt och han pratar otroligt sluddrigt. Jag tror de träffades senast för fyra år sedan. Och då hade det förflutit många år. Man kan väl gissa att denna gång blir den sista....?

Nä oj nu snurrar mina tankar och känslor runt. Tror jag får ta det här pö om pö. Titta på deras händer :)!!

Nöjda :)

Vi dricker vin och avslutar och skålar och njuter. Vilken fantastisk dag. Kärlek, tårar och nostalgi. Jag har träffat nya släktingar som funnits sen urminnestider.
Berättar mer imorgon

Upp och iväg!

Frukosten var god. Det blir 22 grader idag. Strax promenerar vi iväg till oma och firandet i gammelland. Hoppas borgmästaren får höra om blöjor i papperskorgen, matrester i toan och gamlingar lämnade ensamma på pottstolen i flera timmar. Det är nämligen så det går till på ålderdomshemmet där min oma bor. Så har det inte alltid varit. Det är besparingar sen några år. De har lett till att den kompetenta personalen flyr eller blir sjukskrivna och kvar blir bemanningsföretagsfolk, ynglingar utan utbildning, som ska utföra jobbet. Förra månaden vägrade oma bli tvättad och påklädd - av en 16årig pojke. Han var tacksam och flydde vidare, hon satt i nattdressen hela dagen.
Allt detta och lite till fick vi höra igårkväll. Vi var hos Armand och åt gott. Min faster ringde och ville tala med far, men Armand föreslog att hon kom över istället. De bor ju grannar. Så blev det, och alla var försiktigt glada och pratade om ofarliga ting. Som situationen i åldringsvården tex.
Bra kväll :)!!
Bilden visar "haring". Sill på holländskt vis, på stranden i handen. Mmmmm.

Nöjd

Frukost på hotellet imorse. Allt serverat. Enda minuset var ingen mjölk till teet och något torra ostskivor. Det må vara hänt. Lyxkänslan räcker och blir över. Skitgott kaffe också.
Hotellrummet luktar minnen. Den där stenputsmurbruksdoften som finns i så många holländska hus. Dragiga fönster och ljudet när man spolar toan. Så himla barndom.
Hos oma var allt sig likt förutom att hon nu sitter i rullstol. Och att det luktade lite kiss i hennes rum. Det tog en stund innan vi hittade samtsrytmen. Hon hör ännu sämre nu. Det gällde att tala en i taget, övertydligt, med ansiktet riktat åt hennes håll. Hon använder stream of consciousness när hon talar. Följer sina inre tankehopp utan hänsyn till medpratarna. Det kräver sin lyssnare.
Efter en stund förstod vi att hon gärna vill att vi kommer redan på förmiddagen imorgon. Just för att hon hoppas på att fred ska uppstå mellan hennes barn. Så vi gör det.
Sen får vi hålla tummarna att faster är på fredshumör.
Just nu luktar det hasch. Jag sitter på boulevarden. Stranden brusar. Folk spatserar. Solen bränner.
Pappa sover en stund på hotellrummet, efter vår strandpromenad, shoppingrunda och två pilsner i solen. Jag begrundar livet. Ikväll ska vi ta taxi till min fasters iblandpojkvän, men hon ska själv inte vara med. Det känns lite halvbra men alla kontaktytor som leder till henne är bra. Leder förhoppningsvis fram till respekt och försoning så småningom.
Återkom just från en egen runda i byn. Handlade endast presentsnören. Och patat :)

Tyst glädje

Har nu tillbringat första kvällen i Zandvoort. Varmt, lugnt och oväntat idylliskt. Promenad längs stranden. Lite folk. Grillad fisk och vin och solnedgång och vågornas eviga brusande skvalp.
Vi pratar inte mycket. Försjunker mest i betraktandet, och förvåningen över det vackra vädret, hjärtliga mottagandet på hotellet och att ölen är så god.
Imorgon väntar frukosten vid halv nio, sedan första besöket hos oma. Då ska vi luska lite i hur hon själv skulle vilja att hennes hundraårsdag förlöper...
Innan vi vet det är det inte lätt att hitta anslaget.
Sova nu. Trött som en gnu. Utanför mullrar det kustska kroglivet och en och annan motorcykel.