Nu kanske III

Dagarna har förflutit. 

Steg för steg har saker och ting hamnat på plats. 

Ostrukturerat. Oplanerat. 

Det blir. Det har blivit. 

Vissa dagar blir det inget. Inget mer än sömn, huvudvärk och vilsenhet. 

Vissa dagar tvingar jag mig att vara i det svåra nya. Vissa dagar njuter jag av det underbara nya. Vissa dagar åker jag och umgås med familjen. De finns ju kvar.  Levande, ja naturligtvis, och utan åthävor. Jag dricker te eller stannar på middag. Åker och gymmar ihop eller bara lämnar hundarna där medan jag jobbar eller gör annat. Hämtar något. 

Kläder, lakan, galjar. Verktyg. 

Hundarna fixar ännu inte riktigt att vara ensamma i nya hemmet. De skäller. Usch. Det får ta tid. Att hitta ett nytt hemmaläge.
I helgen hämtade jag böcker. Och bokhylla. Oerhört tillfredställande att packa upp sina böcker. Se dem. Som att veckla ut själen. Efter den varit hårt hopskrynklad.
Idag slog jag till på soffor. Begagnade, billiga, rätt fina. Hade snålsurat några dagar. Tyckte mig absolut inte ha råd. Sant!
Men tillät mig plötsligt. Jag är ju ekonomisk. Kan snåla in på annat.
Att sitta på en madrass i vardagsrummet funkar inte längre. Jag som älskar soffor. Slappa, vila, tänka, deppa ihop. Sånt krävs det soffor för.
Mirja körde. 

Hon vände på den trängsta återvändsgatan (med släp!), vi bar de tunga sofforna i trappor och trånga dörröppningar (kvinnor kan) och tjoho nu börjar det likna något här:

Har nu lagat middag. Åt mig, bara mig. 

För första gången...! 

Börjar känna det på riktigt nu. I djupet. Det här kan bli ett hemma. Ett hem. 

Jag har flyttat. Och jorden rämnade inte :)

Nu kanske II

Tröttheten har styrt. Styr ännu. Jag är obeskrivligt trött. Huvudvärk. Håglös. 

Små stänk av panik över denna min energilöshet. 

Herregud. Ryck upp dig mänska. Du har ju bara flyttat en kilometer. Seså. Ta tag nu. Sätt igång. Rör på påkarna. Framåt marsch! 

Jo. Men åt vilket håll? Jag har aldrig flyttat hemifrån förut. Aldrig så här på riktigt. Börjat från noll. Med usel ekonomi och hejhopp rätt in i en tom lägenhet. In i enskild vårdnad enbart om mig själv. 

Hur gör man? Åt vilket håll går man? Ingen aning....

Så jag bara går. Framåt. 

Skapar egna nya spår. 

Och tar hjälp av hundarna. 

För de sitter i magen, och de vet, för det har Ashok sagt. 

Nu kanske

Nu börjar det kännas lite ok.

Att skriva här, rapportera lite. 

Jag börjar landa i det nya. 

Det har varit, och är ännu, starka känslor och avsaknad av ord. 

Den 14e januari kunde jag flytta in i mitt nya. Det kändes mycket bra i början. Berusande att ha nått mitt mål. Jag kände jag kunde bo på en madrass på golvet i all evighet. Och ha en pall i köket. 

Harriet var först på plats att dela min glädje. 

Jaja. Sen kom tröttheten. Tomheten. Vilsenheten. Orkeslösheten. Och frågorna. 

Vem är jag utan mitt skyddande familjeskal? Utan alla föremål som jag har haft omkring mig i 23 år? Utan mina närmaste, som jag alltid så himla behändigt kan projicera min egen oförmåga på? 

Krasch. 

Fortsättning följer. 

Allt går bra

... Men jag är trött och trött och vansinnigt trött. 

Vill sova i veckor. 

Väck mig när det är vårdagjämning. 

Tack. 

Intellekt gone

Trött. 

Tankekrasch. 

Intellektet vägrar. 

Återstår endast att vara. 

Röra sig. 

Äta och sova

Tala och kramas med nära och kära. 

När jag orkar ta kontakt. 

Allt är som det ska vara. 

Jag är utpumpad. 

Känner tillit. 

Men är. 

Helt slut. 

Undrar vartåt det bär. 

Sen. 

När jag vaknar till liv igen. 

Tjurepannan var rätt ställe idag. 

Det bär

Livet bär

(...vad mysigt du fått det mamma)....

vardag
med allt
som vanligt

jag somnar under duntäcke

iskall nästipp efter promenaden

hundarna vilar
tungt och tryggt på benen

vill inte ut och träffa

skratta dricka vin prata

vill inte facebook

bara sitta här på stol

lyssna min musik

känna alla känslor

alla alla alla

känslor

svaja

som tång i havsvattenskvalpet

jo

jag är

det bär

Färg

Har fyndat tyger

i vackra färger

och hittat ett blivande kastrullunderlägg

på en strand.

Gläder mig
åt att
inte ha en aning

hur mitt nästa hem kommer gestalta sig.

Handlingsförlamning

Borde:

packa, sortera,
begrunda, planera
förbereda, strukturera
samtala, diskutera,
fördela, organisera

för på tisdag och onsdag
är det dags att rulla ett flyttlass

Men jag:
sover, fikar,
promenerar, tänker
småpratar, umgås

för så fort jag stirrar på
hyllan/garderoben/byrån/garaget
(för att hitta tråden)
(för att påbörja)

låser sig systemet helt.
Huvudvärk, tankestopp, kramp och andnöd.

Flytten får alltså genomföras utan höger hjärnhalva.

Ska bli intressant.....

Ljusnar

Det ljusnar...
Julledigheten gav många fina tillfällen
att begrunda
samtala
vila
och odla tillit.

Om två veckor flyttar jag in
i mitt nya lilla bo.

Just nu
känns det
inte alls
hemskt.

Jag har upptäckt
att
det inte är
så farligt.

Ingen dör
ingen går under

Kanalerna hålls öppna
genom inställningen
att om man vill
så förgås inget.

Inget förstörs
om man inte vill förstöra.

Förlorar inget
genom att pröva ännu en ny väg

men har allt att vinna

Det ljusnar...

Skilda

Hur sätta ord på något så stort

Så smärtsamt

Så skräckinjagande

Så oundvikligt
?

Ansökan skrevs under och skickades iväg.

Beskedet kom
...vi är nu skilda.

Jag ska flytta till eget boende
om några månader.

Jag bor hos vänner vissa nätter
för att vänja mig.

Huset vi bor i kommer troligen säljas.

Till sommaren kanske.
Eller om ett år.

Ja så kan man skriva..

Eller:

Det gör så satans ont
så oändligt ont
att till slut

Ändå

Tvinga 

Fram

Handling.

Efter åratal av prat
och hopp
och resignation
och envetenhet

Vi har verkligen verkligen försökt
och nu

kan jag inte

annat än att vara bödeln.

21 december smäller det :)

Inlägg by Kultur på Gårdemyr.