Paus

Kroppen har sagt ifrån. Tryck över bröstet, vaknar av jobbplanering varje natt, hjärnan funkar inte efter kl 14 på vardagarna och på helgerna är jag helt död.

Sjukskriven halvtid, en månad.

Jag har känt det komma. Försökte dra ner på arbetsintensitet och driv redan före jul. Sa ifrån på jobbet i februari. Bokade en till och med en resa till Rhodos med familjen för att ha något annat att se fram emot. För att bryta den nedåtgående spiralen. Fick lättnader i schemat för några veckor sedan. Slapp några uppdrag.

Men stressen har satt sig. Hjärtklappning, ilningar, huvudvärk. Varje dag, natt.

Jahapp.

Inte mycket mer att säga om det. Inte just nu. Fast det surrar och morrar underifrån.

Imorgon packar vi. Söndagmorgon klockan 07:00 lyfter planet mot Rhodos.
Jag hoppas på en paus. En omstart av systemet. Energisystemet.

Håller tummarna.

Dårskilds högar

På väg hem från pappa kollade jag via appen Geocaching om det fanns några cacher i trakterna. Det kan bli så, att man får utochtraskainaturenimpulser när den första soldränkta vårdagen drabbar en.
Och visst, vid Dårskilds högar skulle det ligga en.

Dårskilds högar är för mig min mamma. Varje gång jag hör eller ser namnet så tänker jag på henne. Minns inte hur länge sedan det var hennes intresse för fornlämningar i Skeetrakten vaknade. Men minns att hon en dag till slut lyckats få med mig i skogen för att visa "en fantastisk plats, helt fylld av glömda domarringar, en magisk plats som var så viktig att hela sex gårdar hade var sin flik mark in mot mitten!". Hennes entusiasm gick inte att ta miste på. Vi traskade in i övervuxen skog och mamma skuttade från sten till sten hojtandes "ser du?!"

Själv var jag väl så där lagom imponerad, sådär som dotter. Jaja mamma, ok rätt kul. Hon viftade med armarna, talade om kraften som strålade från platsen och var upprörd över att den inte var offentligt framlyft, med parkering, informationstavlor och promenadstig så som andra fornminnesplatser. Hon skulle minsann! Jaja tänkte jag. Lycka till.

Jag vet inte exakt vilka processer som sattes igång av vem, men jag vet att när mamma är engagerad så räds hon inte att kontakta självaste påven om det skulle behövas. Hon kanske inte lyckas få kontakt med just påven men under försöken får många upp ögonen för vad saken gäller. Fler engagerar sig.

När jag nu, många många år senare, för andra gången i mitt liv rullade fram grusvägen mot Dårskilds högar så möts jag av en skylt som visar var bussar kan parkera. (Ok, endast en extremt liten buss får plats, men det ser ändå rätt imponerande ut med en busskylt).
Ställer bilen och så traskar jag och SkuttKellie iväg. Platsen har förvandlats. Röjd och öppen och ljus visar den stolt upp rösena, ringarna, gravarna. Magiskt, vackert och imponerande. Fikabord, flera infotavlor, promenadslingor. Jag leds runt och reser bakåt i tiden. Solen dränker oss. Kellie överlyckligt skuttande upp och ner över kullarna. Hon älskar forntida gravhögar :)
Cachen hittade vi lätt.

Två timmar senare är jag tillbaka vid bilen. Imponerad, upplyst och glad. Undrandes hur mycket mamma hade med det hela att göra...

Kraftgång

Jag har skaffat en app. Den heter Healthy Heroes, den är barnsligt rolig, och den får mig att vilja röra mig liiiite oftare. Appen ger mig poäng så fort jag gör något, och jag levlar upp, får highfives från främlingar och vänner och extrapoints när det är dåligt väder eller när jag samkör med en kompis.
Appen är såpass ny, att när jag hade powerwalkat med ponnierna i skogen och lagt upp en bild så fick jag kommentaren "coolt!" - av självaste app-skaparen himself. Det kändes stort :).
Eftersom jag varken gymmar, joggar eller kör lagsporter, utan oftast bara är ute och traskar med diverse fyrfotingar, så kan jag bara välja "powerwalk" som passande aktivitet bland alla träningsvarianter i appen. Men anglifieringen av det svenska språket måste motverkas, så från och med nu kommer jag enbart att kalla det för "kraftgång". för hur låter det egentligen - "vi var ute och powerwalkade idag"... nej eller hur!
Idag var det således dags för en stärkande kraftgång igen. Jag fick med mig Mirja också, vilket borde gett dubbla poäng, men eftersom hennes mobil (innehållande samma HHapp) är på lagning, så fick jag nöja mig med egna poäng. Vi hade med oss Kellie och Esmis, Julia fick inte följa med för hon har ont i benet.
Esmis och Kellie är kamouflagefärgade så här års. Gömmer de sig bakom en buske eller i ett skogsbryn kan ingen hitta dem..... Man kan tro de är syskon, för färgen på deras päls är verkligen helt i samma ton - beige nyanser med svarta inslag.
Så gav vi oss av, Esmis i grimskaft till att börja med, men när vi kommit in en bit i skogen släppte vi henne. Hon är som en hund, följer efter, stannar när man visslar. Mirja brukar gömma sig för henne ibland, då springer hon som en tok tills hon hittat Mirja bakom ett träd. Så vi var lugna, och hittade nya fina stigar i skogen. Kom ut på fälten, gick den långa omvägen. Plötsligt ville Esmis rulla sig. Vinterpälsen är varm, hon var svettig efter marschen i uppförsbacken (kraftgång, ni vet). Så hon rullade sig, flera gånger, medan Kellie lyckligt gläfste runt runt. Och vips hade Esmis fått sprall i benen och rusade i förväg i full galopp. Mirja visslade, galopptrummandet tystnade, vi gömde oss bakom ett träd, och där kom Esmis tillbaka i full fart. Stannade till, fnös (Kellie gläfste och sprang runt runt) och så, vips, galopperade Esmis tillbaka i våra spår. Och försvann.
"Hon kommer" sa Mirja övertygat.
.....
Eller?

Nej. Det gjorde hon inte. Fan hade flugit i ponnyrackaren, och vi fick kraftgå med besked, hemåt, medan vi småpratade om att hon nog stod utanför stallet och betade i lugn och ro. Eller bara flängde runt hagen för att reta sina instängda hästkompisar...
Vi var ca tre km från stallet. Vi hoppades innerligt att inga joggare, cyklister, ryttare eller mopeder var ute på grusvägarna just i den stunden. Vad ska folk tro, vad ska de tänka, när det kommer en skitglad herrelös racerponny, endast iklädd grimma, med bredsladd i gruskurvorna? De får kasta sig handlöst i dikesgrenen....
När vi kommit en bit upp på krönet, som blickar ut över Kärrafälten, såg vi den lilla loppan, ystert spankulerandes på fältet. Mirja visslade och skrek. Hon höjde huvudet och såg extremt glad ut.
En joggingtur senare möttes vi alla fyra lyckligen i korsningen. Grimskaft på denna gång, bara utifall att hon skulle få för sig.... Men ingen risk. En rejält svettig och trött ponny, som mest ville lufsa sakta bakom oss, följde fromt som ett lamm med hem.
Medan Kellie glatt skuttade framför, bakom, och framför igen.
Roligaste kraftgången på länge :)

2013 - och nu? översatt från holländskan

Här kommer en ny text, översatt från holländska, skrivet av Léonne Meiresonne, hämtat från hennes blogg:


"2013 - och nu då? (1)

I den 4: e dimensionen gäller nyckelbegreppet: Kärlek till dig Själv. Den 4: e dimensionen handlar om att uttrycka ditt kärleksfulla Jag i världen. Ditt Jag, med allt vad det innebär. Och ur denna Kärlek till dig själv föds följaktligen Kärlek till världen omkring dig, eftersom du inte kan älska din nästa mindre (eller mer) än du kan älska dig själv. Detta är en kosmisk lag.

Problemen du upplever i ditt liv nu under denna nya utveckling - denna "nya era" - kan spåras till bristen på kärlek till dig själv. Detta märks just nu i mångas liv i form av en konflikt mellan den maskulina och den feminina principen. Båda dessa lider av bristen på kärlek till sig själva. Detta uttrycker sig bara på olika sätt. Det maskulina och det feminina träffar exakt varandras svaga punkter.

Det maskulina är utåtriktat, det feminina är inåtriktat.
Brist på kärlek till sig själv genom det maskulina riktas utåt. Så alla de fördömanden det manliga har om sig själv, alla känslor som det inte får finnas, allt som inte får uttryckas men ändå finns, projiceras istället på omvärlden.
Brist på kärlek till sig själv genom det kvinnliga riktas inåt. Så det kvinnliga suger upp dessa maskulina projektioner inuti sig, och de upplevs då som en inre "sanning". Eftersom det maskulina är handlingsinriktat till naturen, och det feminina är  kontemplativt, är det logiskt att denna drivkraft sätts i rörelse av den maskulina energin.

Nu ombeds det maskulina av kärlek till sig själv (tillåter jag mig vara som jag är?) att ta ansvar för det som är hans. Nu ombeds det feminina av kärlek till sig själv (tillåter jag mig att se mig själv som jag är?) att sluta ta ansvar för det som inte är hennes. För kärlek till sig själv leder till utveckling. Men det leder till stagnation både att inte tillåta sig vara det man är, som att inte se sig som den man är. Det maskulina kan inte växa eftersom det inte tar på sig det som är hans eget, och det feminina kan inte växa eftersom det tar på sig sådant som inte är hennes. Det manliga fortsätter sitt handlande "som om inget hänt", det kvinnliga fastnar genom detta i en slags en förlamning.

Hur är balansen mellan det maskulina och det feminina inuti dig? Med vilken av dem behöver du att arbeta för att få balans mellan dem båda? Livet visar dig."

Födelsedag

Mirja fyllde sjutton år. Det var i torsdags. Eller i fredags. Svårt det där. Den 29e finns ju inte, när den inte finns. Så - någonstans där mitt emellan så fyllde hon.

Lite ovant. Första gången hon inte var hemma liksom. Sedan hon flyttade ut, i september, så har jag liksom väntat på att hon snart flyttar hem igen. För det är ju helt otänkbart att det yngsta barnet flyttar hemifrån innan mellanbarnet. Så ung. Och allt. Klart hon snart härjar runt här hemma igen. Kläder överallt och detta ständiga "mammaaaa!!! vi måste....!!!!".... Klart det blir så. Snart.

Ja, så har jag nog omedvetet tänkt på saken. Men nu så har det gått ett halvår snart och hon har inte sovit hemma en enda natt sedan hon flyttade. Och jag börjar så småningom förstå att hon faktiskt HAR flyttat hemifrån.

Så hennes födelsedag blev udda. På onsdagen tänkte jag "Oj hoppsan, fyller hon imorgon, eller fredag?", och så fick jag fundera över hur man firar någon traditionsenligt med bricka på sängen och paket, och tårta, och allt. När denne någon inte finns innanför ens väggar längre. Helt plötsligt.

På fredagsmorgonen hade vi några paket, en nybakad kladdkaka och en bukett blommor i famnen, och åkte således till den lilla lägenheten. Där kändes allt det där med födelsedagsmorgon nästan som vanligt, bortsett det faktum att hon inte låg kvar i sängen och låtsassov. Det blev en trevlig frukost, som hon och Anders fick bjuda på. Vi hade ju bara med oss kladdkakan :)

Lördagen hölls kalaset. Hemma hos oss, där är det nl tillräckligt rymligt. I sedvanlig ordning bjöds diverse nära personer. Och nästan alla hade med sig pengar, för vad annars kan man glädja en sjuttonåring med i dessa tider?

Det var mormor då. Hon gör som hon alltid brukar - hittar på något som är helt signifikant för endast henne. I detta fallet riggade upp en musikanläggning modell (mycket) äldre som skulle driva en 78-varvsskiva med musik som hon skulle dansa till. Musikanläggningen hade stuvats ner i en väska för att kunna fraktas från hennes lägenhet till vårt hus. För att göra en lång historia kort så fick undertecknad en veritabel stöt under den undersökning som följde på felsökningsprocessen som följde på bortfallet av ljud som skedde strax efter föreställningens början. Plan A sprack därmed, och mormor, iklädd eurytmidräkt för dansens skull, fick ta till plan B, och sjunga sången istället. Som för övrigt var en sång som mormorsmor Cecilia kvädat på den tiden det gjordes 78-varvsplattor. På det viset fick vi äntligen höra mormor sjunga med sin imponerade bariton, vilket inte händer ofta. Som grädde på moset fick Mirja, av mormor, också en bibel. Till. För säkerhets skull.

Jag vet ingen familj där barnen fått så många biblar av en och samma person. Jag räknar till minst 8 olika. Den senaste var imponerande stor. Det finns ett underliggande budskap i dessa gåvor, som jag inte är helt säker på har nått fram till barnen. Det behövs nog några biblar till.

För sent

Från sängen - en vanlig vardagskväll, bloggat från mobilen, som givetvis hakade upp sig.

Lägger mig för sent. Är ju jättetrött. Både på morgonen, dagen och kvällen. Varför lägger jag mig för sent. Varför. Lägger. Jag. Mig. För. Sent.

Måste vara ITboomens fel.
Garanterat.
Det kan ju inte vara mitt fel.

I övrigt en omtumlande men bra dag.

Nyss

Nyss skrev jag mitt förra blogginlägg.
Helt nyss. Typ.
Nyss satt jag i soffan och tittade på Vasaloppet
och alldeles alldeles nyss gjorde jag det igen.
Denna gången vann inte svensken, utan norsken.

Nyss var jag nyutbildad och grön.
Nyss var jag hemskt osäker på vem, vad och hur jag skulle vara.
Det var nog faktiskt helt nyligen.

Och nyss är nu, om och om igen.

Det svindlar.

Jag får rikta blicken framåt.

Uttrycksfullt

GraaaaAA!
kakakaka....
KAaaaaHH!!!!

ngrrrrr
ngr T T

NGn!
NGNNNNH!
NGRRNNHHHHN!!!

gååååååååhhåhåååååggg

Th
th
th ht ht ht

T

klinkerklonkerkabalalala

rikatikatonkerlonk

kronk

kruffelkrabbelkras

gnuggergnabbergnafs

#frustration

#wordsarentenough

Tadaaa! Vårstäda :)

Solen lyser. Fåglarna kvittrar ännu mer idag än igår. Gårdagens sur- och segbehandling gjorde susen - idag spirar ny energi. Jag ser alla miljarder hårstrån och inser att de måste bekämpas.
Det ska fan vara djurvän.

Sovrummet först ut. Hundkorgen där består mestadels av lätt, luftig och statisk päls....

Sedan en rejäl borstning av pälsbollen. Utomhus. Hon kommer inte gilla det :)

Svackor

Idag är en sån där dag igen. Det har blivit ett antal sedan jag föddes. Har väl kämpat emot dem halva livet (Suddasuddasuddabortdinsuramin)(ta en huvudvärkstablett)(drick mer vatten)(ät mer grönt)(ha dåligt samvete)(det är inte hur man har det - det är hur man tar det!), men nu är det rätt skönt. De blir bara starkare ju mer man kämpar emot, de där dagarna.

En surdag, en segdag, en ontihuvudetdag, en inget-fungerar-som-jag-vill-dag-och därför-skiter-jag-i-det-dag. Det är bara att lägga in lägsta växel och njuta av sin totala otillräcklighet. Stänga av sin tanke- och ansvarsmaskin och varva ner.

Så jag tackade nej till skridskoturen och valde att sätta mig beväpnad med en skruvmejsel och tre olika kopplingsscheman bredvid draget på hästtransporten. Dagens mål var att skruva fast den nya stickkontakten på elkabeln. (en viss incident av ungdomlig karaktär var orsak till att elkabeln hade ryckts av, därav detta byte). Så gällde då att få  rätt färg i rätt hål. Så att alla lamporna skulle lysa rätt på transporten.

Nu var det ju en sån där dag. Så klart sket det sig fullständigt. Men jag njöt ändå. På ett extremt meditativt sätt skruvade jag i och ur tåtarna, prövade, tänkte, gjorde om, tittade efter, gick in, åt en banan, funderade, gick ut, prövade på nytt. Jag hann med fem olika lösningar på två timmar. Och jag hann fågelkvittret, takdroppet, vinden mot kinden, tystnaden och min andning. Jag hann stirra tomt, flera gånger.

Kellie nosade runt i min närhet bra länge. När hon till slut hade smitit in till grannens fick hon dock gå in och somna i sin korg istället.

Hästtransporten med sin envetna elkabel med 7 olikfärgade tåtar stod där den stod. Den blinkade fel hål, framåt eller inte alls. Så när min hjärna till slut kändes som en hoptrasslad stickning bytte jag mål.

Åkte med Kellie till Tjurepannan. Hoppades det isiga underlaget skrämt bort de flesta helgspatserare, och jo då, endast två bilar på naturreservatets parkering lovade en lugn och enslig promenad.

Vi valde en utmaning. Vi valde att klättra upp på berget, brant och krångligt uppåt, brant och mycket krångligt neråt på andra sidan. Is och snö. Klättra med hela kroppen. Med yllevantar och Kellieharen, som på särskilt kniviga ställen behövde hissas upp eller firas ned.

Det kanske låter hiskeligt. Det var det inte alls. Det krävdes bara en viss långsamhet, en eftertanke, en viss planering - så man inte drullade omkull och vrickade en ankel....

Vi var upprymda och glada sedan. Huvudvärken också, den bara frodades. Dunkade som värsta smeden när jag körde hem sedan.

Det är skönt att kunna njuta av att må skit faktiskt.

...jag är kvar

Det här senaste året har varit allt annat än.
Det här senaste året har varit.
Omvälvande.

Orden vill inte infinna sig riktigt.

Vad kan ord säga om Sakernas Tillstånd?

Nej - ingen idé.

Just nu.

Just idag bar Michael in sin dator, sin skrivare och några kassar med kläder igen.
Efter några veckors prövotid tordes vi ta beslutet.
Att börja om.

Ja, bara en sån sak liksom.
Hur beskriva den metamorfosen?

Och sen jobbet, och djuren, och barnen, och tankarna, och Tillståndet i Världen och alla Idioter som tycks få mer och mer spelrum överallt.

Och alla som Tycker.

Hur ordar man om det?

Idag som bilder: