Holland I

Jaha ja. Första morgonen. Vaknat nyss. Känns konstigt. Igår gick allt som det skulle. Resan rullade på enligt planen, inga problem någonstans på vägen. Om man inte räknar det faktum att Daniel fick lämna ifrån sig en burk cola vid säkerhetskontrollen som ett problem.
Vi blev hämtade på Schiphol. Sonja och Armand körde oss smidigt till Zandvoort, det blev en liten kopp kaffe hemma hos Sonja. Sedan körde Armand oss till hotellet där herrarna ska bo. Det är trevligt och ägaren mindes pappa och vi hade vackert väder medan hela övriga landet tycktes ha regn så vi gick en promenad stranden. Åt en haring met brood och lärde känna en mås. Pappa och Daniel landade på hotellet och jag promenerade vidare genom min barndoms by till Sonja, där jag kamperar denna helg.
Rick och Robin körde bil från Tyskland och kom fram till hotellet under tiden och framåt halv sju träffades vi hela bunten för att gå på sjörövarrestaurang. Det var trivsamt och vi blandade holländska, tyska, engelska och svenska medan vi försökte äta och umgås allihop. Robin, nuförtiden redan 8 år, fick låna min iPhone och spelade Angry Birds, vilket gjorde honom knappt märkbar. Till min fasters stora lättnad, för hon anser att han är ett ganska krävande barn, därav valet av restaurang, anpassat för barnfamiljer med lekhörnor, tuschpennor på borden och present när man ätit klart.
Idag ska vi ta en långsam morgon, sammanstråla under dagen, gå igenom lite prylar framåt halv fem här hemma hos Sonja och sedan hålla en liten och kanske ganska hemsnickrad minnesceremoni på stranden och sedan avsluta dagen på restaurang. Igen.
Jag är här men ändå inte. Känner mig totalt avskärmad från allt som sker. Redan på planet drabbades jag av det, folks ansikten blev fula, deras läten skar i mina öron. När snacksen delades ut, jag avböjde, såg jag bara en flock apor som simultant öppnade sina prassliga påsar och åt. Helt utan vilja efter eftertanke. Jag dök ner i sömnen och gömde mig där tills planet påbörjade landningen.
Men även sedan dess har jag varit avskärmad. Ser på oss, den lilla flocken spridda före detta familjemedlemmar, numera rätt avlägsna släktingar. Som samlas i några dagar för att konstatera att det som fick oss att ses ibland inte längre finns. Oma är död. Hur stort inflytande hade hon på oss egentligen? Hur ska vi umgås nu? Hur kommunicerar vi, när vi har fyra inblandade språk och sex olika livssituationer att förhålla oss till?
Det känns minst sagt märkligt att dela så många minnen, men inte känna varandra längre. Jag kramade min storebror länge. Han är pappa sedan åtta år. Har en jobbig separation bakom sig. Livet är inte snällt mot honom och jag ser vilka svårigheter han ännu ska möta, som ensamstående med en liten pojke som har sina sidor. Men hur ska vi kunna mötas och dela tankar och erfarenheter här och nu? När vi aldrig hörs av annars ?
Som tur är finns Daniel och Robin med. Jag klamrar mig vid deras barnslighet och ungdomlighet som en drunknande. Skojar, leker, pratar, knuffas, kittlar, springer. Hoppas på en stund på stranden idag med dem.
Vi vuxna får halta oss fram med våra skilda världar. Ta det som det är, och prata om det där djupa det där riktiga med hjälp av kramar. Orden finns inte. Inte just nu.

På väg

Herregud. Akta er för automatiska dass. Böjde mig ner lite bara och blev genast spolad i baken.
Så kan det gå när man ger sig iväg för långt från hemmets trygga vrå.

Renrumpad sitter jag nu på planet. Snart lyfter vi. Hejdå regngråa Sverigefredag. Snart äntrar jag regngråa Holland.

Hektiskt- då är det snart maj

Gymnasieomval för Mirja och en nätsida som vägrar släppa igenom detsamma. Inte ens en kontaktuppgift på sidan så man kunde ju inte felanmäla heller... Hur smarta är de på Dexter ??

Cykla till jobbet dag nr två, i regn, kattpisstinkande regnbyxor och med extremt darriga otränade lår. Härligt efter en vinter i oträningens tecken. Eller.

Testkör en tablet PC från Dell och blir inte klok på varför det är supersmidigt ena stunden för att i nästa stund fullständigt slöstorkna. Blir tokig.

Åker till Holland om ett dygn och har inte ens hunnit börja tänka på pass, pengar och packning. Heller inte på allt annat som bör vara fixat innan jag far. Skiter i att fixa. Hoppas jag kommer ihåg passet.

Nästa vecka full fart mot nästa helg i Stockholm - då Greta ska hämtas på Arlanda :D

Stackars båten (som skall säljas är tanken) har inte sett röken av vare sig skrapa eller fernissa och tjo vad mycket tid vi kommer att ha till sådant i maj månad. Inte.

Hästtransporten som stått och mognat på vår uppfart ett år är fulast i norra Bohuslän, men gick igenom besiktningen, dock med en tvåa. Nytt golv, ska dock nämnas. Ombesiktning i, ja just det - maj.

Julia är igång igen och helger med träning, tävling och åter träning ringlar i en aldrig sinande ström framför mig. Samtidigt känns hennes ben lite varmt, kanske, eller? Och vi är supernervösa för att skadan ska komma tillbaka.

Alla stora beslut hinns inte med alls och ärligt talat, vem bryr sig. Sälja hus och annat får man ta tag i när man har en chans att i alla fall hinna tänka tanken att man kanske skulle piffa upp med en skvätt färg någonstans.

På jobbet samma galna gladgalopp som alltid, med inslag av hysteriskt annalkande betygsångest. Kryddat med en nypa omvälvande arbetsorganisatoriska didaktikförändringar. Wiiiiihi.

Ska nog försöka sova nu.

IKT, naturen, konst och hantverk

IT, eller IKT - jag älskar det. Allt som har med sociala medier, sökmotorer, appar och programvara att göra. Möjligheternas förtrollade paradis. Redan första gången jag satte fingrarna mot ett datortangentbord på slutet av åttiotalet fick jag den där befriande WOW!-känslan. Knappa in, sudda ut, byt plats, trolla bort, trolla fram. Det magiska skedde, mitt framför näsan, på skärmen, och min kreativitet fick fria tyglar. Mina bästa texter är sprungna ur datorn. Just för att det blev så lätt, så lätt att göra fel, göra om, göra rätt.

Ändå denna gnagande känsla av kejsarens nya kläder. Denna smygande huvudvärk, den stigande känslan av bråttom och aldrig bli riktigt klar. Gäckande, undflyende. Känslan vill inte kopplas ihop med IKTundret. Hu, nej.

För jag är född blyg. Stammade hela barndomen. Pratade aldrig inför andra. Hatar ännu idag kallprat, mingelsnack och offentlighet och drar mig ännu för att gå fram till främmande människor och fråga saker. Att ringa folk är en av mina största hatmåsten. Så internet med påföljande flod av IKT-möjligheter har hjälpt mig, utan tvekan, att orientera mig och nå ut.

Ständigt uppkopplad med min iphone, min hemdator, min jobbdator. Mailen, twitter, facebook, hemnet, google och hundratals andra kontaktmöjligheter till omvärlden. Ständigt letandes, lyssnandes, kommunicerandes, ja till och med när jag inte aktivt kommunicerar. För jag tänker ju ändå nästan hela tiden på vad jag ska leta, kolla, kommunicera, sen. Tänker på hur jag kan kommunicera det jag ser eller upplever. IKTparadiset har mig i sitt grepp, och jag älskar det.

Den är som en klibbig smet av honungslena löften. Den döljer sitt gift med förförande dofter. För nog finns giftet där. Stressen som smyger sig på en bakvägen. Känslan av att allt man gör, görs inför en kräsen och nyckfull publik, som bedömer om det man är och det man gör är tumme upp eller tumme ner. Det är ett slags gift, som helt uppenbart påverkat samhällsutvecklingen.
Och sedan själva skärmsymbiosen. Med ögonen klistrade mot cyberrymdens kikarhål. Det finns alltid mer att upptäcka där vid skärmen, mer att göra, mer att testa, mer att kolla upp. Timmarna flyger iväg medan den luddiga kroppsliga rastlösheten ökar.

Jag tror jag håller på att förlora en viktig mänsklig egenskap här. Förmågan att känna förnöjsamhet i sig själv, i sin kropp. Förmågan att känna att man är en del av naturen. Stillheten som bara kan uppstå när man stannar upp och kopplar ner. Helt. Tillfredsställelsen som infinner sig efter en dag i kroppsligt arbete.

När jag är ute och går, så njuter jag. Som igår. Njuter av fågelsång, vackra stenar och mossa. Som ett brev på posten får jag förstås impulsen att dela med mig. Så springer jag runt med kameran och tänker på hur jag vill visa det jag ser. Och så inser jag - halva upplevelsen går förlorad. Så då stänger jag av mobilen och stannar upp och lyssnar. Blundar. Luktar. Hör mitt hjärta slå, och alla miljoner små naturnära ljud. Upplevelsen vecklar ut sig, blir fulländad. Når ner i själen, i luktsinnet och i hjärtat. Och tårarna rinner, för jag inser vad jag går miste om, alldeles för ofta.

I IKTvärlden frodas fantasierna, ideérna, visionerna. Just det faktum att de inte är bundna av fysiska lagar gör att det är så enkelt, så lockande. Med teknikens hjälp får fantasierna vingar, de manifesterar sig som en flerdimensionell dröm, men är också lika flyktiga. Inte blir jag nöjd av att ha suttit kreativ vid sin skärm i 8 timmar. Jag blir otålig och ser bara allt det som inte blev klart. Men när jag har grävt ett dike, täljt en smörkniv eller bakat ett bröd - då är jag nöjd på ett fysiskt plan.

Och när jag har lyssnat på levande musik, sett en teaterföreställning, sjungit i kör eller trummat afrikanska trummor - då är jag nöjd på ett själsligt plan.

Jag tror inte jag är ensam om detta. Jag tror det gäller alla. Jag tror att IKT är ett fantastiskt verktyg i denna förvandlingens tid, men såsom alla kraftfulla verktyg kan det också slå helt fel. Jag tror vi måste prata om det. Inte minst i skolans värld, där nu IKTmantrat far fram som en ny frälsarideologi, medan barnens bokstavskombinationer blir fler och fler. Gärna in med IKT i undervisningen, men då också konstnärliga och fysiska inslag i minst lika hög grad.

Vi var på Nordens Ark med några elever. De sa efteråt att de
aldrig kommer glömma det de fick lära sig av fågelexperten om
berguven Hyllan. Bästa lektionen, typ :)

Så här ser det ut oftast i undervisningssituationen.
Ser väldigt IKT ut, moderna studenthjärnor är i full aktivitet.
Men hur mycket fastnar om detta är enda sättet?
 Och hur känns det i kroppen?

Vårkväll strax utanför Grebbestad

Promenad till och från stallet. 

Magin ligger bara ett stenkast från vägen. 

Konsten är sedan att stänga av allt ovidkommande.

Bara lyssna.

Andas.

Det finns inget mer läkande än fågelsång i vårkvällen.

Det är det enda som behövs.

19 dagar till Greta

Nedräkning pågår. Blir mer nervös för varje dag. Tänk om hon inte trivs hos oss? Tänk om hon kommer sakna sina hundkompisar så hon dör av tråk hos oss? Tänk om hon inte förstår vad katter är, och kan vara?

(KatteLatteSvendenFete är den mest sällskapliga katt på denna jord. Han kommer vilja krama henne redan från dag två. Frågan är om hon fattar hans kattspråk) (knappast så att hon tränat på vad katter kan vara för kul kompisar i ett stort hundhägn?)

Sen det här med namnet. Jag har vant mig vid Greta. tycker det är gulligt på något sätt. Dessutom heter lokalbussen mellan Tanumshede och Grebbestad Greta (av fullt logiska skäl...), så då kan man ju låtsas att bussen är uppkallad efter vår hund :). Sedan så misstänker jag att hon kanske har hört sitt namn ett antal gånger, och är rätt van vid det? Då kan man väl inte bara byta rakt av? Eller kan man det?

Men Mirja vägrar. Tycker att Greta är jättefånigt! Och herrarna håller med henne lite smått sådär. Greta. Njae... Så jag ber om alternativa namn, men se det kommer inga! Ett blomnamn, sa Mirja. Jaha? Viola då eller? Pelargon?

Nä. Jag kallar henne Greta. Så får vi väl se vad hon säger själv, när hon väl är här :)

Köper ingen båt

Ok. Ledsen att behöva säga det men jag köper inte båten. Fridens Lilja, vackraste storökan, mitt hjärtas kär ända sedan första anblicken på Blocket förra sensommaren. Och än värre förälskad efter provturen i höstas. Och hela vinterns knipsmärtande vankelmod, som kulminerade i långa mailväxlingar med ägarna, samt rop om beslutshjälp på facebook. Och alla ropade JAAAA, GÖR DET! KÖP!!
Men. Jag sviker min dröm, min längtan, jag fegar ur, jag bangar. Jag säger nej.

Eller så räddar jag mig själv från stressanfall och ägandeångest. Det beror ju helt på hur man ser på saken.

Det är konstigt det där med ego. Det där med att "leva sin dröm". I slutänden är man ju inte mer än summan av sitt livspussel, på gott och ont. Och drömmar har man ju gott om. Herregud vad jobbigt det skulle bli om man skulle leva ut varenda en av dem.... Skulle ju knappt hinna med att gå på toa ens.

Här avlägger jag nu rapport på hur det går till när man vaknar upp med ett PLOPP, och gnids med näsan i realiteten. Och känner stor inre frid med det :)

Jag hade tvekat hela vintern (borde ses som ett rätt tydligt tecken, eller?). Det fattades förvisso pengar, men ändå, 40000 för den båten var ett rimligt pris, och det skulle kunna lösas. På något sätt. Men jag tvekade. Varför? Visste inte riktigt själv. Kanske för att det skulle bli en del jobb att ta hem den? (från östkusten - lastbil? eller segla hem? hur då? och vad kostar dessa alternativ?) Och sen båtplatsfrågan - skulle vi hinna sälja vår andra båt? skulle Michael sedan gå med på att hyra ut/låna ut SIN båtplats? (kanske löjligt efter 21 år ihop, men det KÄNNS fortfarande som om det är HANS båtplats). Och sedan det där med att nyttja båten - hur mycket skulle jag våga/kunna/vilja segla den - ensam? Hu - här stötte jag på min egen tvekan i än fulare skepnad; det är lätt att vara segelkaxig i vintertama hemsoffan - men hur mycket storskeppare är man en blåsig kargsommar bland vassa skärgårdsklipporna? Ja OJOJOJ så många funderingar. Som hela tiden blandades med ljuva båtkärleksdrömmar i segelfrihetens tecken. Det är något oerhört egoförföriskt över fantasibilden av mig själv som brunbränd kvinnlig skeppohojare vid rodret på en liten snygg allmogebåt, vant kryssandes bland Bohuslänska klippor, skär och norska båtturister :)

Så kom dagen med Mailet - ägarna skrev att det nu fanns en annan intresserad köpare. Och jag fick panik. Oj! NU! Bestäm! Slå till! Och jag sa till Michael - nu mailar jag tillbaka, säg vad du tycker, och han sa du gör som du vill. Och jag tvekade. Och vi lagade middag. Och efter en halvtimme tog jag mod till mig igen, spände ögonen i hans och sa - du måste svara ärligt, det är mycket pengar, du är inblandad även om du tar avstånd, vad TYCKER du?? Och så sa han vad han tyckte. Ärligt. Och jag lyssnade. Ärligt. Och det handlade om många stora saker att ta tag i. (sälja huset typ) (hitta nytt boende typ) (om vi får tummen ur typ). Och det handlade om att ta hand om det man redan har. Typ. Och det handlade om våra snart utflugna tonårsbarn, som inte alls älskar allmogebåtar med hela sitt hjärta. Typ. Men som däremot skulle uppskatta andra aktiviteter som kostar pengar, som utlandsresor typ. Och det handlade om prioriteringar och val typ.

Så då grät jag en skvätt-  för jag fick syn på mig själv. Min rastlösa längtan efter det där gröna gräset någon annanstans. Min dröm om allt underbart som ska göras - någon gång, nu eller sen. Men först behöver jag ju lära mig ta hand om nuet. Ta hand om det jag redan åtagit mig. Jobbet, barnen, hunden som snart landar hos oss. Huset, båten, punkteringen på cykeln, storfamiljegemenskapen, vedboden som läcker, trädet som bör fällas, hästarna, hagen, hopptävlingar varje helg, brödbaket, skrivandet, läsandet, latandet i soffan. Resan till Holland, midsommarfirandet, vännerna ja jösses glöm inte vännerna (varav nästan inga segelvana dessutom...). Allt det där som jag vill och ska hinna med. Om man lägger till måste man först ta bort. Och jag vill inte ta bort. Inte något av det jag just nu har.

Det blev himla enkelt. Jag köper ingen båt nu. Kanske om några år, när barnen flyttat, när jag har stabil ekonomi och massor med tid över att slå ihjäl. Då. Men nu vill jag hinna orka njuta av det jag har. Var sak har sin tid.

Jag är lättad. Jag hade så när fallit offer för den nutida egotrenden: "ge efter! unna dig! du är VÄRD det! varför välja!"
Och sedan undrat varför jag gnisslar tänder i sömnen....

Jag önskar Fridens Lilja lycka till med sina nya ägare, som säkert tar bra hand om denna underbara pärla!

Skär torsdag och lång fredag

Samling hos Hillevi, Emil och Lova för att äta lite god soppa, elda påskbrasa och umgås.
Det är en kall skärtorsdagskväll, efter en extremt hektisk vecka. 

Det är gemenskap och värme, närhet, samtal, småbarn, hundar och den där självklara glädjen.
Och skärande sorg.

Detta är en sådan där  årlig tillställning där det alltid funnits en vispande vit fluffsvans i ögonvrån.
En liten jättenöjd Cesar som sprang omkring och grävde, lekte med barnen, kastade pinnar med sig själv.

Och förvisso är han närvarande nu med. Men på ett det där sättet att bara hans frånvaro känns desto vassare.  Att se på hans grav känns meningslöst (hän är ju inte där, bara ett skal stad i förruttnelse). Ändå måste jag se. Det får mig att sörja. Något jag till vardags inte hinner med. Så jag sörjer, heta brännande tårar.
Senare sitter jag i slänten och ser brasan brinna ner, och får då två små glädjeänglar på varje sida, lutandes mot mig, Lova på den ena, kompisen Joel på den andra, och hjärtat svämmar över av livsglädje.

När kylan biter i knäna går vi in. Sitter på golvet och pratar Meningsfulla Saker med Underbara Människor. In skuttar Molly Kroktass på tre ben och kräver gos i stora lass.
Också det är livsglädje - att överleva närkontakt med en alldeles för snabb bil, bli hittad och vårdad till livet av Hillevi och sen skutta vidare trebent genom livet och sned käft. Och vara glad. Livets under.

Långfredagsmorgon. Lång frukost. Läsa Balder och komma i balans. Balder är en fantastisk tidskrift  som jag sällan har tid att läsa i lugn och ro. För den kan man inte skumma igenom. Man läser varje enskilt ord andäktigt, och deras betydelse tar flera dygn på sig att klinga av. Men när jag tar mig tid, och läser, det så blir det balans. Då är jag inte rädd för livet, eller orolig för framtiden.
Så en promenad ut i snöblåsten, för att knipsa björkris. Över fältet gick vi. Cesars närmaste hoppochskuttfält. Det ser helt fel ut, att gå där utan svans bredvid sig. Och känns ödsligt så det tystnar i själen.

Men inget ont utan att det finns ljusglimtar. Här i form av en burköl som jag hittade i höga gräset. Troligen legat där sedan förra sommarens partajande ungdomar dragit fram. Lite bucklig och blek, men smaken var som den skulle - blaskigt sommaröl :) Passade bra till lunch!

Och sen blev det äkta påskkänsla - Madde och Mirja blåste ur några ägg och målade dem sedan,
enligt alla konstens regler. 

Och sedan tog de bilder, som väl ska ut på facebook sedan kan jag tor, enligt alla ungdomars regel.
Och själv bloggar man om alltihop. Vilken metadokumentation!

Oma finns också i mina tankar. Jag saknar inte henne så det svider. Hon  låg ju inte under mitt köksbord varje dag :)
Men hon är i mitt sinne hela tiden. Det känns overkligt att hon är död. Om två veckor åker jag till Holland för att förstå att hon är det. Att hon inte är kvar i sitt rum. Att hon bara finns i våra minnen nu. Hon har alltid funnits. Undrar just var hon är nu...

Hos lilla C kanske.

Hundsnack

Det börjar sprida sig att jag går i väntans tider. Folk frågar då och då - när kommer den?
Jag känner mig fånigt smickrad, blyg, stolt och pirrig då. Vet inte riktigt hur jag ska finna balansen mellan stilla förväntansfull glädje och kladdigt egosnack. Det är så laddat. Det värker i hjärtat.

Sen är det intressant att se vad som händer i folks ögon när de får höra att Greta ska komma från Rumänien, i ett flygplan och hämtas på Arlanda. Några få blir då extra öppet nyfikna. Men de flesta får något avvaktande i blicken. De behöver inte säga eller fråga - jag ser vilka bilder som far genom huvudet på dem. Smittsamma sjukdomar. Rabies och loppor. Girig och troligen skum handel som skor sig på folks empatiska jag-vill-rädda-de-stackars-djuren-behov. Hundar med psykiska och fysiska trauman.

Troligen hade jag själv reagerat så, om jag inte visste det jag nu vet: Dogrescue är en seriös förening som jobbar systematiskt, politiskt och långsiktigt. Dessutom huvudsakligen ideellt. De verkar veta vad de pysslar med.

Så då står jag där och försöker på tre sekunder tänka ut hur man förklarar på lagom kortfattad småpratsnivå hur det ligger till med Dogrescues pålitlighet och min egen tillräknelighet. Känns lite som om jag hamnar i ett slags försvarsläge utan att jag ens bett om det.

Det trevliga med att vara tvungen att snabbt formulera och förklara mitt val, är att jag får tänka på Greta. Och poppar hon upp som en liten ögonprydd pälskork i mitt medvetande och fyller mig med ren och pur glädje. Det ska bli så otroligt härligt, spännande, pirrigt, mysigt att hämta henne...

Om naturen

Just i dessa solsprakande vårtider har jag viss inomhusADHD. Vill.Inte.Vara.Inomhus.Men jag måste ju. Det där med heltidsjobb - jättejättebrahurra. Pengar varje da. Men sinnena dör, långsamt och obarmhärtigt. (läste om en vetenskaplig undersökning av fågelsångs effekt på läkeprocesser hos människor) (undrade: behöver man göra vetenskapliga undersökningar å det? är det inte alldeles uppenbart sant?)

Nåväl nu till mitt ärende. Jag fick höra en underbar svada om naturen idag. Det var Anders, Mirjas pojkvän som spelade upp den för mig (just det grabben vars ögon tindrar extra när han pratar hockey, om hästkrafter och motorer som slukar drivmedel) (måttligt miljöintresserad, kan man typ säga). Jag hade ju bjudit honom på en smått elak, men mycket rolig definition av hockey häromveckan. Här kommer den:



Den var kul, men som sagt lite smått nedlåtande kanske, om man nu råkar gilla hockey. Han gav igen idag alltså, med en minst lika elak, men grymt bra definition "om naturen" (:

Jag skrattade så tårarna rann! Det var mitt i prick, och borde användas som obligatorisk Kickoff på varje kurs i naturkunskap (Syfte med kursen - därför ska du lära dig om hur naturen funkar - så slipper du bli helt dum).

Försökte hitta upphovsmannen men kom inte längre bak i tiden än 1996, då en viss Kjelle lagt upp texten på sin hemsnickrade hemsida. Ingen källhänvisning hos Kjelle, inte. Annat än att det ska vara en viss Roger Olsson som skrivit texten. Den ende Roger Olsson jag kan hitta är en journalist som skrivit diverse texter och böker om naturnära ämnen i olika sammanhang. Vem, vet är det han? Ska nog maila honom...

Arbetslycka

Den här helgen har varit underbar. Två dagars slit o släp, stock o sten, hej o hå. Skog i håret och svett på ryggen och motorsågens knattrande och släggan och spettet. Sitta på stubbe och dricka varm choklad med båda tonåringarna som arbetade lika bra som vilka vuxna som helst.
Tänk att receptet på lycka ibland är så löjligt simpelt.
Nu har hästarna äntligen äntligen en härlig liten jättestenig kuperad hage. Med lä och skugga och allt möjligt spännande att tugga på.
De njuter. Och jag njuter. Bara en liten hund som fattas :)