Inget för spindelrädda

Fem cm, minst. I min ögonvrå, på min vägg upp mot taket.
Den tuggar garanterat mängder med damm åt mig. Det behövs. Hoppas den äter hundhår också. Cesar fäller nåt kopiöst igen.

Naiv

När jag gick i åttan (1982 SHIT det är ju hur länge sen som helst...!) hade man Fria Aktiviteter på schemat. Tre timmar med något man gillade. Man kunde välja mellan allt möjligt.

Vissa var på verkstad, andra målade, några hade slöjd. Jag var på Strömstads Ridklubb, för jag gillade hästar. Där fick jag jobba i stallet; mocka, sopa, putsa seldon. Det jobbade någon gubbe där, och nån kille som var några år äldre. Vi brukade fika när stallet var färdigmockat, vi tre. Och snacka om allt möjligt. Det var mysigt. Jag gillade att kunna prata om allt möjligt, med en gubbe och en kille jag inte kände. Vi pratade om hur det är att vara ung, om känslor och om framtiden. Jag kände mig Socialt Kompetent, trots att jag var extremt blyg, hade tonårsfinnar och lite för tjock mage.
Ända tills gubben en dag efter fikat tryckte upp mig mot en vägg i en mörk korridor, bakifrån, och tog ett järngrepp om mina barnsliga bröst. Och väste i mitt öra att det var väl det här jag hade längtat efter hela tiden.

Sparkade mig loss, sprang därifrån med gråten i halsen och har inte varit på den ridklubben sen dess.

Undrade så himla mycket vad jag gjort för fel. Fastän det var han som gjorde fel.

Precis samma instinktiva undran fick jag idag, när jag skulle testa en chatt nån tipsat mig om, där man kan chatta på engelska med folk var som helst ifrån. Sondera terrängen liksom, inför engelsklektionerna, där man ju ska uppmuntra eleverna att kommunicera på alla tänkbara sätt. Under loppet av två minuter hade jag fått frågan om jag var singel och om jag gillade att masturbera. Bara för att jag var korkad nog att svara att jag var female.

Jag kände mig skamsen, naiv och väldigt, väldigt antastad.

Vafan liksom??? Här satt alltså Medelålderns Pruttpräktigaste Engelskfröken på Arbetstid och Förberedde Lektionen - och kastades rakt in i Slemgubbarnas Äckelfiske. Jag hann ju inte ens ta på mig skyddsmask och säkerhetsbälte?? Jag var totalt oförberedd.

Min luttrade dotter sa på fb "Men mamma det hade du kunnat räkna ut innan du ens började chatta. Jag lovar.. världen är sjuk"

Ok, så ser det alltså ut. Måste jag bli mindre naiv? Ska jag RÄKNA med att bli antastad? Är det SJÄLVKLART? Bara för att jag är/skriver att jag är kvinna? Ska jag alltså ligga lågt/dölja/snirkla och framför allt förutse det här, så jag inte behöver bli utsatt? Jo.

Jag inser att det är väl det många, många kvinnor gör, har gjort, i alla tider. Inklusive jag. Man blir försiktig, för man inte vet vad vissa "hannar" kan få för sig. Man måste ligga steget före. Eller så blir man en kall bitch, som hugger först istället för att bli huggen.

Ibland undrar vissa män varför kvinnor gnäller så mycket om att de känner sig förtryckta av patriarkatet. Varför de inte "tar för sig" istället för att gnälla.

Hm. Som de där männen då eller? De där ynkliga männen, som tror att kvinnor är något man har eller tar. De där dumma dumma männen, som på två minuter kan förstöra en naiv tjejs lust att följa sin (häst)dröm.

Nu är jag inte 14 längre. Jag är förbannat vuxen. Jag ruskar av mig gobbagägget och fräser ilsket. Surfar runt och hittar den humoristiska sidan av den där chatten.

Men visst hade det varit bra om karlarna rensade lite i sina led? Så att några fler små flickor vågar ta för sig av livet utan att bli överförsiktiga, avvaktande kvinnor eller stentuffa bitches?

Pics

Lite udda bilder från de senaste veckorna. 

Konst på kommunens lagringsplats.

Daniel på Saltö folkmusikfestival.

Ett bra ställe att gömma cache på.

Här har det faktiskt bott folk.
För inte alls speciellt länge sen.
Tankekittlande.

Polishelikopter som surrade runt huset i en halvtimme.
Till slut trodde jag att den faktiskt spanade på mig.
Eller efter Camilla Läckberg.
Det var säkert nåt med filminspelningen...
Jävla oväsen hursomhelst.

Annat gammelfint man kan hitta när man cachar.
Nån som vet vad det kan vara?

Oljekanna från förr. 

Bananflugefälla.

Halvavdukat frukostbord. Som alltid.

Lågare

Låg, lågare, lågast. Höstklassiker i repris.

Det finns lite olika sätt att tackla melankoli-anfall på.
Man skyller på sig själv eller man skyller på omständigheter.
Man låter sig släpas med eller man famlar efter kragen (..den att ta sig i).
Man funderar på att byta jobb, bostad, familj och hårfärg.
Eller ligger lågt tills anfallet gått över.
Man surar och geocachar.

Jag gör allt det där. På samma gång. Det känns lite förvirrat.
Bradåligt på ett ontskönt sätt.

Ett geocache-fynd. I en bunker.
Som var en av en hel drös bunkrar.
Som jag inte hade en aning om fanns,
endast 10 min bilfärd hemifrån.

Grå draktänder i skogen. Som också dolde en skatt. Michael
skyndade från målarvägg för att testa geocachemystiken,
och Catharina passade på att spana efter svamp också.

I sanning

Är man förvirrad.
Är tiden en skruvtving.
Är allt ytterst oberäkneligt.
Är tryggheten en tavla.
Är regnet ett tecken.
Är katten på min mage purrig.
Är min längtan opåbörjad.
Är festen inte här.
Är på rak arm en protes.
Är du en gråzon.
Är jag en refug.
Att vara. Är frågan.

Dansat

Fick jag inte denna helg. Daniel däremot. Slängpolska och Gud vet vad mer.
Bra med ungdomsfolkmusikläger. Han verkar grymt nöjd.
Pappa med. Jag hämtade honom igår vid fyra. Sen hängde vi på Saltö några timmar. Han uppskattade herr Samuelssons Tauberier. Inte konstigt alls. Sen blev vi trötta, jag o pappan, åkte hem i regn o mörker vid nio redan och missade nog en hel del finfina band.
Tio var jag hemma hos lilla Cesar. Hamnade i soffan framför Mia Skäringer , skrattade. Det är nåt... Bra!
Somnade.
Dagen idag skulle bli effektiv och rörlig.
Men resulterade i sju timmars lektionsplaneringar. På rumpan framför datorn... Fattar inte hur långsam min hjärna måste vara. Men många bra texter och filmklipp hittade jag.
Nu gnager den regndolda fullmånen på min själ. Allt är tungt och obekvämt. Och känns. I kubik . Skyll sig själv när man häckat vid burken hela dagen ...

En helt ovanlig fredagkväll

I vanliga fall är fredagkvällarna förvirrade trött-kraschgropar. Företrädesvis i en soffa.
Så icke idag.
På grund av diverse dominoeffektomständigheter, som hade kickoff igårkväll, kastade jag mig hem från jobbet runt 5, packade sovsäck, gitarr, matsäck och kläder åt stora lillebror Daniel, väntade tidspresstressat in honom från hans buss, brummade iväg med honom i lånad vitfläckad målarToyota mot Saltö där folkmusikfestivalen går av stapeln denna helg. Han ska, med beundransvärt mod och flexibilitetsförmåga, delta, med extremt kort varsel, på ett ungdomsläger i folkmusik där. (Hatten av Daniel, där gjorde du mig både imponerad och glad!)

Jag och Cesar dumpade av honom i Tjärnöskolans byggnad, ihop med en hel hop diverse mer eller mindre folkmusiktokiga ungdomar mellan 13-20. Daniel (hårdrocksfantast) har aldrig spelat folkmusik. Han hörde några låtar på Vitlycke i somras och blev lite nyfiken, ville nog gå och lyssna lite på festivalen sen, men hade nästan glömt bort alltihop. Tills jag påminde honom igårkväll och föreslog att han skulle vara med på lägret....

Nu hoppas jag att han tycker det är lite kul, om inte blir han i alla fall troligen en erfarenhet rikare :)

Sedan fräste jag bort från hela härligheten (fast jag gärna hade velat gå på den där ungdomskursen själv)(men jag är ju ingen ungdom)(och vad hade jag annars där att göra?) (fördjupar mig i den tankekroken senare).

Kom på att jag kunde geocacha lite. Med mobilen påslagen, blicken ömsom på dess skärm, ömsom på vägbanan, slingrade jag mig tillbaka till stora vägen. Närmaste cache fanns på Saltö men dit vågade jag inte vända tillbaka (se senare inlägg). Det blev en synnerligen nybyggd och ensammodern pendelparkering vid nya E6-Rossö-avfarten. Där fanns en skatt!

Det borde vara en baggis, en hur-enkel-som-helst cache (hur svårt kan det vara på en 10x10 m stor parkering???) Men icke. Jag irrade runt i dryga 20 min (medan Cesar grävde sork) innan jag till slut lyckades rycka tag i rätt ställe och vips där var den! Vilken känsla! En Kick! Ville ge upp 23 gånger men kände mig så DUM, så jag snutrrade runt 4 varv till i ren ilska. Och sen bara fanns den där. Skuttade tillbaka till bilen för att öppna lådan ihop med gladskällande Cesar. Och se vad jag fick:

Anteckningsblokket att skriva min signatur i.
Med passande uppmaning :)

En mycket vacker, ruskigt stressad spindel som inte
gillade omplanteringen särskilt bra....

Och sen, när jag var som mest upptagen av detta fynd, mitt från ingenstans (den där pendelparkeringen är Guds mest nybyggda bortglömda fulplats mellan Skee och Överby) stanner det en liten bil och där är Harriet!

Min Harriet :)! Min bästa vän sen jag var 12, som vet allt om mig (nästan), och som såg mig FASTÄN jag satt i en för henne helt okänd bil på en avlägsen ensam parkering minst tre mil från bådas hem?! Hallå hur går det till? Karma? Öde? Slump?

Vi kramades och pratades och slogs med myggor och knott (som alltid dyker upp efter 18:00 när Harriet är i närheten). Med lite guidning hittade hon cachen snabbar än jag :)... Allt medan enstaka långtradare och sent-från-jobbet-stressare susade förbi på 110vägbanan nedanför oss. Surrealistiskt!

Blev så glad.... Så där glad man blir när man oväntat stöter på en person man verkligen älskar.... :) :)

Räkna timmarna. Hitta skatten.

Det ena utesluter inte det andra.

Idag har jag sammanlagt haft 40 minuters rast. Igår 30. Dagen innan 50 minuter. Och då menar jag verkligen på minuten. En snabbkaffe, en snabblunch, jalla, jalla, inget småprat i onödan, nästa arbetsuppgift väntar. Då ska sägas att mailen ändå har fått vänta på min uppmärksamhet i två hela dagar också. Känner mig en smula pressad, men skriver upp exakt vad jag gör och hur länge. Så att jag ska få syn på var hålet i tidsrymdväven slukar min tid. Ska minsann täta läckan pronto. Eller skära i arbetsuppgifterna, nu när jag fått fler. Är ju "marknadsföringsansvarig" på 20% nu. Oj oj. Det funkar finfint på pappret, men hittills inte i praktiken. Har inte hunnit tänka alls på arbetstid. Bara hunnit vara ett steg efter hela tiden, i allt.

Nåväl, det ska väl landa på rätt spår när terminen har satt sig. Så småningom.

Trots detta trista timräknande hittar jag skatter. På Stöberget idag, i  vackraste solkvällen, äntligen, femte gången gillt. Jag hittade den gäckande geocachen. Och min belöning var riklig, den lilla plastlådan var sprängfylld med spännande prylar. En platt genomskinlig ask med kunskapspiller! "Om de ikke virker, ta en kursus", stod det på asken. Reklam för en skola, smart! Och en fräck liten krigare, som glittrade farligt i solen. En visselpipa, två vackra glaskulor. Och en in liten anteckningsbok att signera i.

Andra skatter är ickemateriella. Gemenskap och förlåtelse. Vår isärglidande familj som ändå lyckas samla sig varje dag, umgås, le, prata och finns till för varandra, trots, eller mitt i, all separationssmärta och osäkerhet. Det är rätt förunderligt stort och mäktigt. En själslig skatt mitt i vardagstragglet. Om man vågar se den.

Let the force be with you...

Cykla i regn

Idag var jag en TvättÄkta Holländare. Cyklade till och från jobbet. Motvind både dit och hem. Och regn. Ösregn. I lurarna Herman van Veens melodiösa visor och sånger.

Jag är uppvuxen till hans obeskrivbara musik. Orden, melodierna, musikaliteten, dikterna. Han är en av orsakerna till mitt språkintresse. Mitt musikintresse.


Jag njuter dessutom av att cykla i regn och motvind. Det är så himla typiskt holländskt. Man cyklar. Till möten, skola, tågstationen, affären. Väder är inget problem där liksom, när man cyklar. Eller inget att orda om. Man blir blöt. So what? Det går fortare att cykla, det är det viktigaste.

Synd att jag inte lyckas cykla så här holländskt oftare. Blir glad av det.

Himlen gråter

Ibland måste man. Ibland gör man det det, Men uppenbarligen för sällan.
Ta tag, sticka hål, göra slag. Saker bör upp i ljuset, synas i sömmen, spricka i solen.
Tankar och känslor som ruvat i undermedvetna katakomber dras upp, och det luktar fan.
Orden vi knastrar fram mellan läpparna skär och rispar, studsar stumma mot våra öron som inte vill eller kan höra.Vi säger ord som ska skydda, såra, släta över och smeka på en och samma gång.
Vi säger ord om varför vi inte säger något. Det är förfärande långt mellan våra förståelsehorisonter. Jag vill bara gråta, men allt som händer är att det framträder två röda fläckar på mina kindben.

Helgens varma sommarsuck har bytts ut till strilande regnrusk nu. Kanske gråter himlen bort våra sorger. Jag hoppas det.

På en liten grusväg

På väg till jobbet. En halvtimme tar det. Grusvägen, cykelvägen, går från Grebbestads hemliga baksida (där fotbollsplanen ligger) genom skog, förbi älgtorn och åkrar. Förbi stationen och sen upp på landsvägen. Grusvägen bjuder på upp och ner, kallt, blåsigt eller ljummet men inga bilar. Älgar en enstaka gång, oftare hundpromenerare. Ibland flicka på häst.

Dessa höstiga soliga morgondaggsdagar bjuds det på spindelspel i varje grässtrå. Varje spindeltråd beströdd med dagg, och solen som laddar med gyllentunga släpstrålar. Spindelnät, överallt, överallt. Magnifika, stora, små, trassliga, finurliga. Skrattretande hopplöst taffliga, eller surrealistiskt invecklade.

Alla, alla, alla lika vackra, i tusental. På min vackra väg till jobbet.